Det är inte fegt att knyta näven i fickan
Det var länge sedan man hörde om någon som knöt näven i byxfickan. Det görs liksom inte längre, nu när allt ska ske offentligt. En modern byxfickenävknytare har antagligen smartfån i fickan, tar en bild av näven och lägger ut bilden som statusuppdatering på Facebook.
Att knyta näven i byxfickan har aldrig givit någon prestige. I bästa fall har det betraktats som ett fjösigt förstadium till verklig protest. Oftare som något ömkansvärt, eller direkt harhjärtat. Riktiga karlar och rejäla kvinnor, det har alla vetat, låter sina knutna nävar vaja öppet i opinionsvinden.
Det börjar bli dags att omvärdera den idén.
När man tänker på saken inser man att det är bråkstakarna som har bestämt vad som gäller. Det är bråkstakarna som har talat om för oss att en knuten näve i byxfickan alltid är detsamma som feghet. Men det kan ju finnas andra skäl till att man inte viftar med näven. Att slippa det evinnerliga pjämmel som följer på att man gör sin åsikt känd, till exempel.
Av någon anledning förutsätter ju de flesta, särskilt bråkstakar, att man vill ha debatt när man talar om vad man tycker. Att det man säger inte rätt och slätt är en beskrivning av vad man tycker – bry er eller ej – utan bara ett förspel till allmänt kackel.
Men varför skulle det vara det?
Antagligen ligger det en grumlig tanke om medborgerlig plikt bakom det hela. En föreställning om att den som har en åsikt, särskilt den som uttrycker en åsikt, har en skyldighet att i all oändlighet DEBATTERA med kreti och pleti om åsikten.
Men om man inte vill då? Om man är nöjd med att helt enkelt ha sin åsikt och ha den i fred?
Det kan faktiskt finnas andra skäl än feghet till att knyta näven i fickan. Ett är att man inte orkar tjafsa med en massa bråkstakar. Man vet vad de kommer att säga, man vet på vilka sätt de kommer att anstränga sig för att missförstå, man vet hur de kommer att veva sina gnälliga positiv för att få debattapan att hoppa.
Ens blodådror kanske fylls av bly vid tanken på att delta i spektaklet. Men man kan ju likväl ha en åsikt. Och knyter man näven i fickan får den vara ifred för alla twittrande höns.
Det här är en allmän reflektion. Den utlöstes av det femtiotredje tröstlösa bomskottet mot Bengt Ohlssons text om kulturvänstern i Dagens Nyheter för en vecka sedan.