Alla nya ansikten ser ut som kopior
Det finns restauranger överallt. De flesta kommer man aldrig att gå in i, än mindre beställa en dagens av. Ändå ligger de kvar där de ligger, månad efter månad, år efter år.
Ibland, i brist på annan spänning, brukar jag fantisera om att de där haken bara är täckmantlar. Att Don Corleone – eller hans jugoslaviska pendang – sitter därinne och sippar grappa – eller slivovits, då – i väntan på beskyddarpengar, eller en royaltyutbetalning för den senaste snaskboken om ”höga herrar och Stockholms undre värld”.
Och så kanske det är. Fast det ligger förstås närmare till hands att det helt enkelt är andra personer, för mig obekanta, som besöker de där restaurangerna. Jag går på mina ställen och andra går på sina. Man får sin lilla krets av bekanta ansikten, även i en större stad. Övriga kommer man aldrig att stöta på.
Jag vet inte varför jag blir upplivad av den tanken. Kanske därför att jag uppnått en ålder då friheten att slippa möta en massa folk, känns som en nåd att stilla bedja om. Eller kanske, mer positivt, därför att en frihetskänsla växer ur att veta att det finns mängder av gäng och bekantskapskretsar därute, som är outforskade. Att det alltid kommer att vara så och att världen därmed inte är en liten skokartong.
Och ändå. Jag har rest runt lite i denna värld, som inte är en skokartong, på sistone. Ni kanske också kommer att göra det i sommar. Då blir det förstås så att man är gäst på andras stamhak.
Man tassar försynt in i stugvärmen, försöker avkoda normerna för bordsplacering, greppar valhänt om stolsryggar och drar i stolar vars balans känns ovan.
Man tummar på en främmande meny och känner blickarna från ställets rättmätiga gäster. Inte ovänliga, knappt ens intresserade, men ändå blickar. Man är på deras revir.
Det är då det händer. Eller har börjat hända för mig, i alla fall. Kanske är det här också en fråga om ålder: Jag börjar se bekanta ansikten i de främmande. En av de vanligaste fraserna, när vi är på resa, är numera ”Han där ser ut som ... ”
Ja. Välj själva: En gammal chef. En kusin. Björn Ulvaeus. Han som spelar Roger Sterling i ”Mad Men”. En blandning mellan Klas Eklund och Anders Borg.
Det är förstås ett oskyldigt tidsfördriv. Ibland ganska underhållande. Men det falska igenkännandet har också något tvångsmässigt trångsynt över sig. Varför inte bara se nya ansikten, snarare än kopior av gamla?
Hur länge dröjer det innan man börjar längta hem, redan på Arlanda?
Dagens fakta
Vjatjeslav Michajlovitj Skrjabin, mer känd under namnet Molotov, slöt som sovjetisk ut- rikesminister en pakt med Hitlertyskland. Privat samlade han sällsynta böcker. Han skrev under många avrättningsorder av ”statsfiender” och sände flera av de författare, vars böcker han samlade på, till Gulag. Han dog 1986, strax efter att Michail Gorbatjov utropat perestrojkan.
Dagens byggnad
Basilica Santa Maria della Salute, Venedig, slutfördes 1681 efter 50 års arbete. Basi- likan byggdes som ett tacksägelseoffer när staden övervunnit den pestepidemi som med början 1629 dödade en tredjedel av befolkningen. Arkitekten Baldassare Longhena var 26 när han vann uppdraget att rita kyrkan. Han dog året efter att kyrkan stod klar.