Att läsa DN är som att se en hund gräva i sanden
Fotografiska i Stockholm visar just nu bilder av Elliott Erwitt. Ett av fotografierna föreställer Erwitts hund på en strand. East Hampton, tror jag. Havet sträcker ut sig i bakgrunden, så långt ögat når. Himlen är en barockdröm av moln och sakralt ljus, sanden som en löparbana rakt in i friheten. Men av Erwitts hund syns bara baken, vänd mot havet, himlen och stranden. Resten av jycken är försvunnen i en grop. Han gräver sig allt djupare ned.
Precis så känns det ibland att läsa tidningen.
”Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln” påstod en rubrik på Dagens Nyheters kultursida häromdagen. Man kunde ha trott att det var rekordåren som slog rekord. Eller, för den delen, att vår nuvarande export på sisådär 1 100 miljarder i varor och 500 miljarder i tjänster, knappast kunde matchas på slavhandelns 1700-tal. Att ungefär 200 miljarder i handelsöverskott, en BNP på 3 600 miljarder och en BNP per skalle som, i fasta priser, åtminstone är 30 gånger högre än på 1700-talet, visar att det inte helt gått utför.
Men icke. Svensk handel har tydligen aldrig hämtat sig efter att slavhandeln tog slut.
I någon skruvad mening, som antagligen har att göra med kluriga procentkalkyler, dåtida importförbud och allmän svensk fattigdom, stämmer det säkert, för svenskt järn var en del av slavhandeln. Formuleringarna som DN:s Mona Masri använder om svensk export och svenskt järn till slavbojor, återfinns nästan ordagrant i en text som den statliga ”Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige” knåpade ihop häromåret. De där formuleringarna har cirkulerat ett tag nu. De är behändiga element att sätta ihop till prefabricerade kolumner.
Men oavsett det är det förstås en kittlande, men helt skev beskrivning att göra slaveriet till huvudsak i svensk ekonomi. Det är ideologi. Det är ett sätt att amerikanisera svensk historia. Det måste man göra om man ska få användning för de radikala amerikanska teorier som blivit så poppis på svenska universitet och kultursidor.
Har man börjat gräva på det stället, måste man helt enkelt fortsätta.
Mona Masri har hört komiker i Los Angeles skämta om ”Swedish nazis”. Hon tycker att det är en bra beskrivning av dagens Sverige.
Gräva, gräva, gräva.