SD ser bara problem – men har inga lösningar
Att det var nynazister som startade Sverigedemokraterna 1988 är så väldokumenterat att alla i Sverige vet det – utom en person: Jimmie Åkesson. ”Jag såg ju inte det”, som partiledaren sagt, ”jag visste väldigt lite om det här partiet”.
Men flera SD-väljare har sagt till mig att de bryr sig mindre om Sverigedemokraternas förflutna än det faktum att de är de enda som ser problemen i dag. Och det får man ge SD, vi har haft naiva politiker, vi har låtit gängbrottsligheten växa och utanförskapet har ökat. Jag kan förstå att människor i områden där våldet ökar och bilar brinner känner sig övergivna och söker sig till dem som alltid talat om hoten.
Men att se problem är inte detsamma som att vara bra på att lösa dem. Kommunister var duktiga på att påtala förtryck och ojämlikhet, men där de tog makten gjorde de allt det mycket värre. Den som överväger SD måste fråga sig om de skulle göra problemen mindre – eller större.
Åkessons vanligaste svar på frågor om partiets politik är ”jag vet faktiskt inte”. SD:s besatthet vid invandringen gör att de nonchalerar sakfrågorna. De längtar mest tillbaka till en mytologisk gammal god tid, innan vi hade mångkultur och oordning. De budgeterar inte ens för att skicka ut folk. Att hålla en flykting i förvar kostar tio gånger mer än att ge henne asylboende, men trots att SD säger att vi behöver tiotusentals nya förvarsplatser låtsas de att det inte kostar något.
När partiet pressas på konstruktiva förslag landar det i sånt som ”Sverigecenter” som lär ut svensk kultur i förorten och RUT-avdrag på hemlarm. Rätt tunn soppa om de verkligen tror att regeringen har ”förstört landet”.
Facket har tryckt upp ingångslönerna så högt att den som inte redan har språk,
utbildning och erfarenhet aldrig får sitt första jobb. Men SD vill avveckla de
instegsjobb som är till för att komma runt det, och avvisar samtidigt alliansens förslag om att tillåta jobb för nyanlända och unga till lägre lön.
90 procent av våldet i kriminella gäng handlar om vem som ska kontrollera
knarkhandeln, säger spanare. Vår repressiva narkotikapolitik har pressat priserna uppåt och handeln nedåt, till den undre världen. När allt fler omvärderar denna livsfarliga politik kräver SD i stället ännu hårdare tag.
Kamp mot våld och terrorism förutsätter förtroende och samarbete mellan
minoritetsgrupper och myndigheter. En polariseringens politik som utmålar till exempel alla muslimer som ett hot är som gjort för att sabotera det.
Sverige är i dag ett invandrarland. Många önskar att vi inte hade blivit det, men det är det enda alternativ vi inte har. I dag är frågan i stället hur vi ska kunna leva
tillsammans i harmoni, med frihet och självförsörjning åt alla.
SD:s svar på problemen begränsar sig ofta till att vi inte borde ha haft dessa problem från början. Det är lika konstruktivt som irländaren i det gamla skämtet om turisten som frågar om vägen till Aberdeen: ”Well, om jag skulle till Aberdeen skulle jag inte starta härifrån.”
Well, om jag ville göra något åt integrationsproblemen skulle jag inte starta med SD.
De säger inte allt (än)
2015 skrev SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern är vi tvungna att ... anpassa vår retorik efter det rådande läget.”
Ur EU i elden
EU kostar och lägger sig i för mycket. SD svarar med att vilja ersätta medlemskap
med en norsk modell. Men Norge betalar nästan 1 000 kronor per invånare till Bryssel årligen och måste lyda alla EU-beslut – men får inte vara med om att fatta dem.