Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Jag lät en fläck förstöra en dag i New York

Alexandra Daddario och Jake Lacy som Rachel och Shane Pattor i ”The White Lotus”

”The White Lotus” är världens just nu mest hypade tv-serie. Man kan beskriva den som ”Tomten är far till alla barnen” på Hawaii, producerad av HBO. Den handlar om en grupp löjeväckande privilegierade amerikaner som låter sina i-landsproblem förstöra vistelsen på lyxresorten The White Lotus. Mest osympatisk av alla är den vedervärdige fastighetsmäklaren Shane Patton, som är där på smekmånad med sin fru Rachel Patton. Det borde vara den lyckligaste veckan i deras liv, men allt han kan tänka på är att de tvingas bo i en svit med tre pooler trots att han mamma betalat för en med fyra. 

Som tittare hatar man Shane. Inte för att han inte lyckas njuta, det är det ingen som unnar honom, utan för att han hindrar sin underbara fru från att göra det. Hon har inga problem med sviten. Det är det finaste hotellet hon har varit på. Hon försöker prata om sitt liv, sina drömmar och sin framtid. Men Shane hör inte på. Han är upptagen med att bada i en pool av hat.

När jag tittade på senaste avsnittet slog det mig att jag har badat i samma pool. För många år sedan åkte jag och min första flickvän till New York. Vi var 20 och hade bott hos hennes mamma och sparat våra studiemedel i ett halvår för att ha råd med resan. Det skulle bli vårt livs äventyr. Men när vi kom till hotellet på Lexington Avenue och packade upp våra väskor visade det sig att någonting i hennes necessär hade gått sönder och bildat en lila fläck på min nya fina dyra vita piké. Jag blev tokig. Fläcken var tvungen att försvinna innan min resa kunde börja. Ringde room service och frågade om det fanns någon expresstvätt. Det gjorde det inte. Slängde på luren. Gick till närmsta kemtvätt. Innehavaren förklarade vänligt att fläcken förmodligen inte skulle försvinna. Innan han avslutat meningen gick jag ut på gatan och kastade pikén i en papperskorg.

Det där minnet har plågat mig mycket genom åren. Hur fan kunde jag bära mig åt så? Förstöra en halv dag i New York för en pikés skull? Jag skämdes så mycket nu när jag kom att tänka på det igen att jag blev tvungen att ta en promenad för att bli kvitt tankarna. På Hornsgatan mötte jag en Situation Stockholm-försäljare. Köpte en tidning i ett försök att dämpa ångesten.
– Fan vad grym du är. Jag har stått här hela dagen och bara fått sålt två tidningar, sa han.
– Folk är usla, sa jag trots att jag inte köpt Situation Stockholm på flera månader.

– Det finns dikter och små historier i den, som vi har skrivit, sa han stolt.
– Jag ska bläddra direkt till dem, lovade jag.

Jag höll det löftet. En av historierna var skriven av en kvinna som heter Tess. Den handlade om en sommarnatt när hon gick runt i ösregnet med sin nya kärlek: ”När vi väl framåt morgonkvisten hittade en upplåst tvättstuga såg vi ut som två dränkta katter. Slog igång torkskåpet och huttrande kröp vi in där och somnade. Hur vi fick plats där kan man undra. Vaknade med ett ryck av att en skrikande tant öppnat skåpsdörrarna. Stackars gumma. Hon kunde ha dött i en hjärtattack. Men det gjorde hon lyckligtvis inte. Vi var nykära du och jag, sommaren 2012 tror jag att det var. Älskar dig fortfarande lika mycket nu som då”. Tess har finare minnen från torkskåpet än mitt ex har från den där dagen i New York. Plötsligt såg jag små gråa fläckar bildas på tidningen.