Christian Eriksen var hela världens lilla barn
Människor dör hela tiden.
Alla blir väldigt upprörda och ledsna när någon nära dem dör men när man tänker på det så är döden det mest vanliga man kan ägna sig åt. Alla har gjort det och alla som inte har gjort det ska göra det. Det är det näst mest vanliga efter att födas.
Att dö är vanligare än att vara hetero, heta Malin, ha fötter, tycka om glass och pommes frites.
Överallt dör människor, i stora volymer. Det är cancer på Island, tågkrasch i Pakistan, corona i Brasilien, självmord i Paris och Malaria i Uganda.
Sedan ni började läsa den här texten har kanske tvåhundra personer dött, femhundra om ni gick på toaletten i mitten. Så ovärdigt för alla som drog sitt sista andetag medan ni kissade, men döden är sällan vacker.
Döden är vanligt förekommande, ospeciell och snudd på ospännande.
Och ändå.
När en tjugonioårig man rasar rakt ner i gräset under en direktsänd fotbollsmatch, då förvandlas döden till hela jordens angelägenhet, ångest och förtvivlan. Trots att han inte ens dog.
Jag skulle köra en tonåring till stan och skämdes över att behöva erkänna att jag måste se hur det går för Christian Eriksen.
Han kan ju inte dö nu! Så här får det inte gå till, det här tänker jag ta upp med någon ansvarig. Det är här för hemskt, kan någon få stopp på det genast, tack. Varför tar det så lång tid, varför rycker hans ben, varför gråter hans lagkamrater, varför kan han inte resa sig upp, vinka till publiken och visa att han bara spelade så som fotbollspelare är skolade att göra?
”Livet suger, livet är piss, varje dag kan man dö så man MÅSTE göra det man vill idag, för imorgon är man död.” Så säger Linda Skugge till mig när hon vill lätta upp stämningen men i själva verket mördar den eftersom man blir fullständigt vettskrämd. Jag vet att man kan dö imorgon, eller till och med senare under dagen, men det är väl sådant man bara säger, sådant som bara står i
Aftonbladet. Eva-Marie dog när hon skulle rasta hunden. Monica dog av vanlig åkomma.
Åkomma.
Det bekommer mig inte att tänka på hur hela världen dör, två människor i sekunden.
Så varför kändes det som om Christian Eriksen var hela världens lilla barn som låg där ute i en cirkel av kamratskap och laganda?
För att döden kan komma när som helst, och det är hisnande att inte vara beredd.
För att fotbollspelare är friska och starka med mycket spring i benen.
För att livet är piss, livet suger, döden visar ingen hänsyn, så gör mål idag, imorgon är du död.
Men inte Christian Eriksen!
Vem bryr sig om defensiv mesboll mot Spanien och tyska självmål när Christian Eriksen lever.
Tick tack.