Hon utkämpar sitt nionde krig
MOSKVA. Valentina Melnikova, de ryska Soldatmödrarnas ledare, berättar om sitt nionde krig.
Hon är en 69-årig kvinna med skarp blick och de rödmålade läpparna lätt särade, redo att släppa fram ett hjärtligt skratt.
– Putin är en idiot med korkade miltära rådgivare - de fattar inte att de bryter sina egna lagar. Hahaha.
Så skrattar en människa som tappat sina illusioner men inte blivit cynisk och inte gett upp. Åtta krig har Valentina Melnikova bekämpat sedan Afghanistan 1989, men inget som det i Ukraina. Hon begriper det inte. Officiellt finns de ryska soldaterna inte. Det ska vara frivilliga som slåss på sin fritid. Hon vet att det är fel. Krig är ingen hobby.
– Krig är vanligen rationella. Inte det här. Putin kunde ha använt sina reguljära trupper men gör det inte. Personligen tror jag att det för honom är ett slags äventyr. Hahaha.
Andra mammor berättar för henne hur deras söner mot tystnadslöfte fråntas id-handlingar och skickas utklädda till Ukraina. Där de såras och dödas. Ingen vet hur många. En annan organisation för mänskliga rättigheter, Memorial, har lämnat Putin personligen en lista på hundra namn med en begäran att dödsfallen undersökts.
Det Soldatmödrarna gör är att dokumentera tillräckligt många dödscertifikat på soldater att visa duman. För att bevisa att de inte dog i en olycka utan skickats ut i krig i strid mot rysk lag och Genevekonventionen.
– Pappren soldaterna skrivit under håller inte i domstol. Soldater kan inte på sin fritid strida i ett annat land utan tillstånd.
För många år sedan hörde Valentina Melnikova i radio om kriget i Afganistan och tänkte: Mina barn ska inte dit. 1989 bildades Soldatmödrarna. De är nu en erkänd organisation med statligt stöd och försvarar soldaters rättigheter.
- Jag brukar säga att hatet håller mig levande... det är bara att fortsätta.
När jag frågar vilket inflytande hon har skrattar hon en bra stund.
– Inflytande på vem? Någon opinion kan man inte säga att vi har i Ryssland. Politiker har vi inte heller, bara en, och han är president.
På ännu ett sätt är Ukrainakriget annorlunda, berättar hon. Ryska familjer reagerar inte lika kraftigt. Färre ringer. Vanligen anonymt om en son som ska skickas till Ukraina
– Jag svarar: han kan vägra. Jag säger att familjerna ska åka och hämta hem sina barn. Ingen har gjort det. Jag begriper det inte. Har vi fått en generation av likgitiga ryssar? Lättlurade? Och i så fall varför? Det måste vi ta reda på.