Vi som fick Silver Dollar ska fanimej ha Puss & Kram nu

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-08-17

Hotell är kul. På det här bolmar det kryddig parfym ur munstycken på väggarna. Det är fransar och tofsar och guld och mörkt som i en ebenholtzbetsad livmoder.

Det tar mig en kvart att fumla mig fram till hissen och jag förbannar mig själv för att jag inte har fickan full av kiselsten, när jag väl hittar den. Jag kommer aldrig att hitta tillbaka. Allt andas orientalisk bordell, utom personalen, som aldrig skulle visa sig utan rätt kläder.

Kroppar har en alldeles för folklig ­designer.

Frukosten intas på en innergård och alla servitriser ser ut som Edinas assistent Bubble i ”Helt hysteriskt”. De har små korta kjolar och aftonväskor och glittriga sandaler.

En av dem upptäcker en lös tråd­ände på sin topp, just när bordet bredvid har börjat beställa. Hon blir så ­skakad att hon helt tappar koncentrationen. De får börja om igen när hon borstat av sig.

Och för att tala med gamle Verner von H: jag längtar byxorna, jag ­längtar jeansen som barn jag bar.

Eller aldrig bar.

Runt –76, sådär, skulle alla ha Puss & Kram-jeans. De var tajta, de var rätt och köerna ringlade på Gamla Bro­gatan. Det här var på den tiden när kassaapparater ännu lät som kassa­apparater, så man kunde faktiskt höra hur kommersen firade triumfer, ända ut på gatan. Kachinnng! Kachinnng!

De redan aningen bedagade revolutionärerna från TV 2 samlades förstås utanför och gjorde reportage. Köande ungar fukttummade nervöst på de framtjatade jeanspengarna, medan de korsförhördes.

”94 kronor? 119 kronor! Är inte det väldigt dyrt? Va, spricker de också? Och ändå köper du byxorna?”

Men att för ett kort ögonblick sam­tidigt bli skinnad av kapitalet och halstrad av journalisterna var ändå bättre än alternativet. Vi bondungar som aldrig fick ­annat än fodrade Silver Dollar-jeans, fick leva i skam dag ut och dag in.

Allt detta kommer tillbaka på ­hotellet i Paris, för det här stället är Puss & Kram för alla stilmedvetna rese­närer 2011.

Det som gör det riktigt intressant är att tre av de fem sällskap som äter frukost talar svenska. Kanske ­beror det på det som stilgeneralen med det mest stil­gene­raliska namnet, ­Tyler Brûle, brukade påstå: att svenskar är kungar på stil.

Eller så beror det på att alla vi som sitter här bara fick Silver Dollar. Nu ska vi fanimej ha Puss & Kram. Hur prövande det än är.