Jag är ointresserad av allt som händer efter min egen död
Ibland händer det att jag tänker på döden. Det sker flera gånger per dag.
Jag har en ordentlig låsning kring döden, om jag ska vara ärlig. Jag tänker inte på hur det är att dö, för det kan man ju tänka sig – det gör väl ont om man har otur, eller så är man hög på morfin och känner absolut ingenting alls. Det blir väl som det blir. När jag tänker på döden så tänker jag uteslutande på tillståndet efter döden. Jag tänker alltså på intigheten, det varande som innebär att man inte är. Jag försöker visualisera det, men det är ju svårt – man varken ser, tänker, hör eller känner i döden.
Man kunde ju tänka sig att döden innebär ”allt är svart”, fast till och med jag, som verkligen inte är existentiellt lagd på det där avancerade sättet, förstår ju att förnimmelsen av detta svarta är omöjligt eftersom man i döden inte kan uppfatta något alls.
Det blir därför obegripligt och djupt obehagligt. Som att blicka in i rymden, jag försöker undvika att göra det, för jag blir så illa berörd av att inte förstå den.
Begravningsjätten Fonus tycks mena att döden är vit. De har sedan en tid introducerat ”Det vita arkivet”. Ni minns kanske reklamfilmerna. Görel Crona, av alla människor, vandrar runt i ett vitt rum, sätter sig på en vit stol och berättar om hur viktigt det är att ORDNA saker innan man dör. Hon är själv vitklädd från topp till tå. Det är en märklig reklamfilm, som om någon vill skoja med Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms krogshow ”Ljust och fräscht”.
När man dör är det både ljust och fräscht och söderläge och god ekonomi i föreningen. Tanken med det Vita arkivet är att göra det enklare för efterlevande. Det ska inte bli några fnurror på trådarna när det gäller arv.
Och den döda kan själv bestämma exakt vilken typ av liljor han eller hon ska ha på sin kista och vilken färg det ska vara på kistan, om den ska vara gjord av lite finare lärkträd eller om det kanske räcker med en enklare lösning i furu. Och ingen av barnen behöver någonsin fundera över låtval under begravningsakten – i Vita Arkivet står klart och tydligt att ett av barnbarnen ska sjunga ”Härlig är jorden”. Jag har förstått att det vita arkivet är uppskattat på sina håll. Själv tycker jag att det är så rysligt att planera sin egen död på det sättet.
Någon gång i min ungdom hörde jag Cranberries låt ”No need to argue anymore” och tyckte att det var ett vettigt budskap på mitt egen begravning, för där och då finns det ju sannerligen ingen anledning att bråka för någon när det gäller mig, så jag sa till mina vänner att det skulle ordna med den saken. Men nu är jag äldre och vill inte tänka på det. Vill inte fundera över min egen död över huvud taget. Jag är ointresserad av allt som händer efter min egen död. Jag hoppas att mina efterlevande kan vara vuxna nog att hantera sakerna så att ingen blir osams.
Vilken musik som spelas och vilken färg jag har på kistan är mig så fullständigt ointressant.
Men jag tycks vara rätt ensam om det här. För en vecka sedan avled en kvinna i Alingsås. Jag kände henne inte, men jag såg hennes dödsannons i GP.
Den var speciell i det att hon hade skrivit den själv. ”I dag avled jag”, skriver hon och berättar sedan vilka hon efterlämnar. Hon tackar sina nära sommargrannar och vännerna på Röda korset, med vilka hon haft så trevligt med ”kaffe och kakor, skratt och många roliga historier”.
Hon avslutar personligt sin egen dödsannons genom att önska alla ett så gott och lyckligt liv som möjligt.
Jag läser annonsen och vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Det var en speciell upplevelse att ta del av det, som en hälsning från de döda. Jag blev nyfiken och ringde GP och frågade om de hade funderat kring publiceringen. Jo, det hade nog höjts på ögonbrynen på redaktionen och i efterhand hade ett par läsare hört av sig och sagt att de tagit illa vid sig. Men i övrigt var alla nog överens om att allt var på sin plats – kvinnan ville ha det på detta viset och tidningen såg inga skäl till att hindra henne.
Har vi att göra med en ny trend? Om tio år kanske dödsannonserna är fyllda med personliga meddelanden från andra sidan.
Så kan det bli och jag invänder inte. Men jag kommer hasta snabbt förbi dödsannonserna i tidningarna, för mer än någonsin kommer de att påminna om hur det är att inte vara.