Rättvisa skipas mycket sällan när det kommer till sexualbrott
”Offer blir till förövare, förövare blir till offer,” sa författaren och skribenten Cissi Wallin i Stockholms tingsrätt förra veckan innan hon friades av en tryckfrihetsjury, där hon stod åtalad av JK för grovt förtal.
Åtalet gällde Wallins egenutgivna självbiografi ”Allt som var mitt: Historien som inte får berättas”.
Boken talar om hennes liv efter att hon 2017, i samband med att #metoo drog igång, offentligt namngav en manlig medieprofil som hon sa våldtagit henne.
Wallins uttalande om offer och förövare inkapslar perfekt den sväng #metoo gjort i Sverige senaste åren, där det mediala fokuset legat tungt på att ge anklagade män upprättelse.
Ett led i den här förvirringen kring vem som är offer har lett till att flera kvinnor, som vågat tala om vilka övergrepp de blivit utsatta för, blivit dömda för förtal.
Även om helomvändningen varit smärtsam har den också varit en stark bekräftelse på det stora syftet #metoo fyllde. Kvinnor är inte skyddade av samhället.
Rättvisa skipas mycket sällan när det kommer till sexualbrott och förståelsen för den sortens brott är fortfarande låg.
Därför har behovet av andra instanser varit starkt och #metoo var en sådan insats.
Långt ifrån felfri, men nödvändig.
Åtalen mot bland andra Cissi Wallin, som tidigare dömts för grovt förtal på grund av den Instagrampost där hon namngav sin förövare, är en stark signal att om sexualbrott fortfarande anses vara privat.
Det är liksom inte ett brott bland andra brott.
Eftersom det nu var Wallins bok som var uppe för åtal öppnar åtalet också upp för en större diskussion, gällande litteratur och form.
”En dom hade inneburit självbiografins död”, skrev Kajsa Ekis Ekman häromdagen på kultursidan och jag är beredd att hålla med.
Självbiografin, eller autofiktionen, har de senaste åren gjort stora avtryck på den litterära scenen. Inte minst från manliga författare med Knausgård i täten, som till skillnad från Wallin nämner nästan allt och alla vid namn.
Att Wallin i sin bok inte namnger mannen hon tidigare anklagat gjorde åtalet särskilt märkligt. Anmälan var alltså för att man skulle kunna tillskansa sig informationen på andra sätt, till exempel genom att googla.
Men man kan ju införskaffa sig nästan vilken information som helst nu för tiden, genom att googla. Själv har jag en gång av ren nyfikenhet tagit reda på bland annat hur man köper ett vapen och Arbogakvinnas adress.
Ibland behövs ett utifrånperspektiv för att man ska få syn på hur fucked up något är.
Det här drabbade mig när jag förra veckan läste Jenny Nordbergs långa reportage i New York Times om Cissi Wallins rättsliga strider och hur #metoo behandlats i svensk media.
Även när man har flera trovärdiga källor är det riskabelt att publicera namn på förövare och Nordberg skriver ungefär att det här får konsekvenser för om offer känner sig trygga att whistleblowa.
För om inte ens etablerad media vill ta ordentligt i frågan, vad är då poängen med att berätta?
Vi kvinnor får inlärt att det inte finns något upprättelse att få för de orätter som sker i ett patriarkat. Därför är det inte ens lönt att försöka.
Här är vi många som har något att lära av Wallin, som i sanning tillbakavisar den påtvingade skammen genom att om och om igen ta strid för sin sak.