Männen i finanseliten är så rika att de inte behöver vara omtyckta
Jag hamnade bredvid en man med makt på en tillställning för någon vecka sedan och det tog ungefär fem minuter innan vi rök ihop. Mannen, sextio någonting och näst högst i hierarkin på ett av Frankrikes större företag, hade som metod att avbryta sina bordsgrannar var tredje sekund och på ren trots sätta sig emot allt i samtalets gång.
Klimatkrisen?
– Jag skiter väl i den.
Men dina barn och barnbarn då?
– Jag skiter väl i dem.
Och så vidare.
Då och då glömmer också en hane från den svenska ekonomiska eliten att han inte stängt dörren till styrelserummet när han talar. Senast Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv, som i Uppdrag Granskning frågade sig vad fan han får för att betala skatt i Sverige. Vi minns också när Mats Qviberg, som i våras köpte in sig i Metro, lät sig intervjuas i en av extremhögerns mindre nogräknade publikationer och lovade att han skulle ”rensa ut Metros stalinister”, allt på mindre än en vecka. Globalt har vi förstås Donald Trump som samtidens mest radikala exempel på exakt hur fel det kan gå när überkapitalister förses med samhällsansvar.
Det uppstår ofta en alldeles speciell kemisk reaktion när de riktigt rika kliver ur sin bubbla och sätter ner foten i offentligheten. Svaret blir alltid desamma: Upprörda debattartiklar om bristande ansvarskänsla och osmaklig retorik.
I fallet med Leif Östling lanserades snabbt hashtaggen #vadfanfårjag, där folk förklarade att exempelvis skola och omsorg är gratis respektive rejält subventionerat i Sverige, tack vare den progressiva skattesatsen.
Det patosfyllda upplysningsarbetet i sociala medier är lite rörande, men ni förstår väl att Leif, Mats och de andra inte lyssnar? Medan vi ängsligt navigerar oss fram i offentligheten med hjälp av kulturellt kapital och genomlysta åsikter ler finanseliten lite överseende från takvåningen på Strandvägen åt våra krumbukter. De är ju så rika att de inte behöver vara omtyckta.
Istället för en indignerad debatt om skattemoral – som Leif och Mats och de andra förmodligen skrattar gott åt just nu – borde vi kanske diskutera varför män med jättemycket pengar tar sig så mycket verbala friheter. Vad är det som gör att Sveriges ekonomiska elit låter som skolkande högstadiekillar när de förärar det offentliga samtalet med sin sällsynta närvaro?
Det är inte helt lätt att reda ut, eftersom dörren till styrelserummet oftast är stängd med lås och bom. Här släpps inga antropologer in för fältstudier och få journalister har något som helst tillträde. Det är inte en slump att Metoo-rörelsen blottat smutsig byk inom medie-, politik- och kultursfären, men att ännu inte ett enda styrelseproffs har outats. I näringslivet råder klantänk, tystnadsplikt och uppenbar omertà. Golare har absolut inga polare i Djursholm.
Svensk offentlighet har ägnat de senaste åren åt att problematisera Kulturmannen, Invandrarmannen, Dylan-mannen, ja snart sagt alla arter i den maskulina faunan utom en.
På ett gods någonstans, eventuellt i norra i Skåne, sitter Näringslivsmannen bekvämt nedsjunken i sin fåtölj med en cognac och skrockar åt den sista tidens turbulens.
Det blev ju lite tokigt det där, hoho, Sverige och dess eviga såssar. Nej, nu vänder vi blad. Skål.
De betalar mest skatt i Sverige
Enligt Svenska Dagbladet betalade Sveriges mest beskattade privatperson 2016, Lars Olof Markgren, 292 miljoner kronor i skatt förra året. Tvåa på listan är Ane Uggla, före Nathanael Weitzberg. Inga household names direkt, men så är ju diskretion också ett av finanselitens absoluta ledord.