Riktiga hjältar skapas inte av någon slump
Jag är i färd med att dränka mig i Michael Kordas jättebiografi över T E Lawrence, mer känd under artistnamnet Lawrence av Arabien. Boken är flyhänt skriven, en riktig helgmatiné av shejker, sprängämnen och pojkboksäventyr. Men så snart jag släpper armstöden för att gunga iväg på kamelryggen, pajar det ur. Gång på gång.
Jag kan inte klaga. Korda har kort och gott döpt sin Lawrencebiografi till ”Hero”. ”Hjälte”. Det kan inte bli tydligare.
Man kunde förstås föreställa sig ett uns av ironi i titeln. Att vi nu skulle möta Lawrence bakom myten. Men icke. Korda menar allvar. Redan i förordet börjas det:
”Som vi kommer att se var han en man med många förmågor: en forskare, en arkeolog, en genial författare, en begåvad översättare, en kartograf med betydande talang. Men bortom allt detta var han en skapare av nationer, av vilka två överlevt; en diplomat; en förbluffande originell och briljant soldat; ett verkligt geni inom gerillakrigföring; en instinktiv ledare; och, framför allt annat, en hjälte.”
Någonstans där Korda plockar fram trånande semikolon märker jag hur genansen hettar i mina kinder. Sedan börjar själva boken.
En beduinhövding undrar om Lawrence är Gud, eftersom han vet allt. Lawrence har ett magiskt sätt att smälta in i omgivningarna. Hans förmåga att tänka tredimensionellt är ”formidabel”. Han kan jämföras med Sherlock Holmes och Napoleon. Jämförelsen utfaller till Lawrences fördel.
Och det är bara kapitel ett. Gång efter annan får jag lov att titta bort av rena anständighetsskäl.
I en särskilt pompös passage skriver Korda att vi har vant oss vid att varje person som råkar hamna i någon sorts fara automatiskt kan kallas ”hjälte”. Varje soldat, varje offer för en terror- attack. Men riktiga hjältar, skriver Korda, uppstår inte av en slump. De har ett kall. De uppfyller ett öde, som de anar. Att vara på fel plats vid fel tillfälle gör ingen Odysseus.
Jag tvingar mig att läsa det där stycket om och om igen. Och då händer det märkliga att genansen rinner av mig. För Korda har ju en poäng. Klassiska hjältar generar oss. Vi har blivit så fästa vid jämlikheten, att bara antihjältar och vanligt folk i ovanliga situationer går an.
Det är antagligen det vi borde vara generade över.