Sarkozy kan bli döden för Europasamarbetet
Det franska presidentvalet kan förefalla intresselöst för en svensk.
Det är fel.
Den populism som president Nicolas Sarkozy ägnar sig åt kan bli döden för EU-samarbetet.
För drygt 17 år sedan röstade svenska folket in Sverige i EU. Ja-sidans bärande argument var att Sverige skulle sitta med där för oss viktiga beslut fattades.
EU-samarbetet har blivit vad det är för att politiker orkat ta obekväma beslut. De har förmått svälja kortsiktiga nationella förluster till förmån för långsiktiga vinster för hela unionen, och därmed också för det egna landet.
Men nu är signalerna besvärande många på att den tiden tycks vara förbi. Det handlar inte längre bara om högerextrema rörelser som Jobbik i Ungern och Vlaams Belang i Belgien, den tjeckiske presidenten och den bekymmerstyngda regeringen i Aten. Det har nått EU-adeln, det franska presidentämbetet.
Axeln Paris-Berlin har varit tongivande i EU-samarbetet de senaste decennierna. Mitterand och Kohl, Chirac och Schröder, Sarkozy och Merkel. Man kan ha synpunkter på det men den fransk-tyska ententen har skänkt stabilitet åt EU-samarbetet.
Men i kampanjerna inför franska presidentvalets första omgång om drygt en månad, haglar attackerna på EU.
President Sarkozys främste utmanare, socialisten François Hollande, vill avskaffa den nyligen beslutade europakten. Säga vad man vill om den men den har bidragit till ett visst lugn på den turbulenta europeiska finansmarknaden.
Nicolas Sarkozy, från konservativa UMP, tar till högerpopulistiska standardknep i kampen om väljarnas gunst. Utöver kraftiga angrepp på invandringen så haglar rallarsvingarna över det EU där han själv är en av de största makthavarna.
Om inte tuffare regler införs kommer Frankrike inom ett år dra sig ur Schengensamarbetet och sätta upp egna gränskontroller. Om inte unionen inför regler i offentlig upphandling om att ”köpa europeiskt” kommer Frankrike att göra det på egen hand.
Han vill återgå till ett mellanstatligt samarbete vilket bör betyda att EU:s enda folkvalda institution, parlamentet, skrotas. Och att EU-kommissionen, de små medlemsländernas försvarsadvokat, går i graven.
Att Sarkozy agerar så beror givetvis på att valvinster inte hämtas i EU. De finns bara i hemlandet. Men följer fler efter honom, och låter de kortsiktiga nationella intressena bli ledstjärnan, riskerar EU att dö sotdöden. Unionen är inte mer än resultatet av medlemsländernas kollektiva vilja.
Ett försvagat, eller förtorkat, EU gynnar inte ett litet exportberoende land som Sverige. Därför har vi anledning att med bävan följa den franska presidentvalskampanjen.