Psykotikerna som springer för att sona köttets lustar
Så blev det folkfest igen. I år deltog till och med jag.
Vanligtvis när Stockholm Marathon pöser ut på gatorna som en överjäst deg ur sin stadionbunke är det ett rent irritationsmoment. Varje gathörn regeras av småpåvar i självlysande västar. Att ta sig från A till B kräver segdragna koncilier över kravallstaket. Att ta ut bilen är inte att tänka på. Det är som att bo i Berlin--blockaden under en jättelik möhippa.
Jag har aldrig begripit varför detta ska vara en allmän angelägenhet. Staden stängs inte av för att filatelister ska få möjlighet att byta tre skilling banco med varandra mitt i gatan. Korgmålare kräver inte att all annan verksamhet ska upphöra en gång om året, så att allt cirklar kring dem. Varför inte ställa 20 000 löpband inne på stadion och låta folk springa sina 42 195 meter där?
Så brukar jag tänka ett vanligt år, alltså. Men i år var det ett rent nöje att följa spektaklet från början till slut: Sex grader varmt, spikregn och nordlig snålblåst.
Inte för att jag njuter av att se mina medmänniskor torteras. Eller, det gör jag visst, förresten. När de flåsande medmänniskorna ockuperar min hembygd, iklädda neonfärgade konstfibrer, är något slags grymt och ovanligt straff på sin plats. Att det äntligen utmättes av Gud, eller åtminstone SMHI, är passande.
Störst av allt är skadeglädjen.
Men näst störst är förundran. Vad driver egentligen denna haltande, underkylda hop motionärer, som likt karoliner på väg mot Poltava plågar sig förbi på andra varvet? Jag tror jag vet. Det gäller förresten alla motionspsykotiker, från de som fortsätter att cykla till jobbet i januari, till de som ägnar semestern åt kajakpaddling Sverige runt.
Det vi har att göra med är moderna flagellanter. Självplågande processioner av samma slag som drog genom gatorna på 1300-talet för att blidka den Gud som släppt lös digerdöden. Vilken förtappelse de känner skuld för varierar – en del vintercyklar kanske för klimathotet, andra springer för att sona köttets lustar – men principen är densamma.
Till nästa år, då vädret antagligen är bättre igen, förväntar jag mig ett ökat mått av självinsikt och ärlighet bland deltagarna. De som inte piskar sig upp för Västerbron med en niosvansad katt, förtjänar ingen tv-tid.