Valet blir ett ideologiskt slagfält
Därför kallade Bolund SD-ledaren för ”blåbrun”
Ingen borde blivit förvånad när Per Bolund kallade Jimmie Åkesson för ”blåbrun”.
Den starka övervikten för borgerliga och högerpartier gör att debatten inför valet nästa år blir ett ideologiskt slagfält.
Höger mot vänster. Rött mot blått. Gröna klickar.
Att klimatminister Per Bolund (MP) kallade SD-ledaren Jimmie Åkesson för ”blåbrun” i SVT:s partiledardebatt i söndags har väckt stor uppmärksamhet. Inte bara på grund av ordvalet, som diskuterats av diverse språkvetare. Utan framför allt på grund av Jimmie Åkessons starka reaktion:
– Kallar du mig nazist, frågade han upprepat och upprört.
Men Bolunds ordval var, självfallet , inte slumpartat. Det är ett tecken i tiden, ger en försmak av hur debatten fram till valdagen den 11 september nästa år kommer att ta te sig. Ett ideologiskt slagfält.
Om det vore val i dag skulle omkring 60 procent av ledamöterna i riksdagen representera de fyra borgerliga partierna eller Sverigedemokraterna.
Högersidan har alltså en majoritet bakom sig. Ändå har socialdemokraten Stefan Löfven varit statsminister i sju år. Trots att han hela tiden har haft en majoritet emot sig.
Till sist stod de borgerliga partierna inte ut med detta tillstånd. Makten låg inom räckhåll – bara de accepterade Sverigedemokraterna som ett jämlikt parti. En samarbetspartner. Inte som en fiende.
Det är en stor del av förklaringen till att först Moderaterna, därefter Kristdemokraterna och numera också Liberalerna övergett sin tidigare inställning om att inte ha med SD att göra. Numera går gränsen, eller den röda linjen som det brukar heta numera, vid att sitta i samma regering som SD. Den bastionen kommer också att falla – tro mig. Men det kan ta ett par år till.
Det blåser alltså högervind. Vilket gett råg i ryggen åt särskilt M, KD, L och SD. De blir alltmer uttalat ideologiska.
De är eniga om att Ulf Kristersson ska bli statsminister efter valet. De är också överens om att attackera regeringens budgetförslag på ett mindre antal utvalda punkter där de är överens. Med andra ord möblera om i budgetförslaget på ett sätt som de tycker är mer tilltalande. De är också överens om ett 20-tal sedan tidigare kända förslag för att minska den organiserade brottsligheten. För att nämna ett par exempel på områden där de har stor chans att bli framgångsrika.
Den andra sidan, som vi i brist på bättre epitet kan kalla den rödgröna, ligger alltså under.
Församlingen är dessutom brokig. Borgerliga Centerpartiet, de röda Socialdemokraterna och Vänsterpartiet plus de gröna i Miljöpartiet har ingen tydlig gemensam nämnare. C har fram till nu sålt sitt stöd dyrt, bytt borgerlig politik mot passivt stöd för regeringen.
Grupperingen har inte heller någon gemensam ideologisk grund, egentligen inte heller gemensamma prioriteringar.
De är alltså i behov av att vända bort väljarnas blick från den egna svaga positionen. Ett beprövat knep stavas anfall är bästa försvar.
Det var det Per Bolund gjorde när han kallade Åkesson och hans kompisar för ”blåbruna”. Bolund påminde väljarna om SD:s historia och varnade därmed, indirekt, för att rösta på dem eller dem de vill samarbeta med.
Men det var inte det enda exemplet på att valdebatten ser ut att få en stark ideologisk prägel. Det är ett välkommet avbrott från många val där plånboksfrågorna utarmat den politiska debatten. Diskussionen urartade till excelark.
Några exempel ur SVT-debatten:
Brotten: Högeroppositionen pratar om kännbarare och längre straff. Nooshi Dadgostar (V) ville attackera narkotikan, krimgängens främsta inkomstskälla.
Skolan: Höger: Vinster i skolföretag är ok. Vänster: Nej, de är helt fel.
Jobben: Högre a-kassa och bidrag till den som vill flytta till jobben. Ja, säger vänstern. Nej, säger högern.
Klimatet: Kärnkraft är en bra fossilfri energikälla. Ja, säger högern Nej, säger vänstern.
Mindre än ett år återstår till nästa val. Valrörelsen, som ännu är i sin linda, kommer att vara starkt ideologiskt präglad. Inte främst för att väljarna oftast definierar sig som vänster eller höger. Utan för att det just nu passar de politiska partierna.
2013 började Stefan Löfven kalla Socialdemokraterna för ett mittenparti. Han pekade också ut MP, C och L som sina närmsta samarbetspartners.
Det känns väldigt avlägset. Mitten är ute. Nu är det rött eller blått som gäller. Och kanske lite grönt.
Så sade de
Per Bolund (MP):
– Problemet med Moderaterna och hela den den blåbruna sidan är att man söker på fel sida. Man utgår från att människor är lata och ovilliga att arbeta.
Jimmie Åkesson (SD)
– Kallar du mig för nazist?
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.