Döden omringar oss och ger sig aldrig
Döden, döden, döden.
Den omringar oss denna vår, och ger sig aldrig.
Ansikte efter ansikte försvinner från omgivningen.
”Är det pandemin eller åldern?”, frågar jag en vän. Vi är överväldigade av att det dör någon vi känner varje vecka.
Under detta dödens år har jag tänkt på hur tomt det kan bli även när bekanta som inte är så nära dör. Arbetskamrater, grannar och föreningsmedlemmar som man varit van vid att heja på, ha bredvid sig och byta några ord med då och då är också viktiga.
Dagens Nyheters Hanne Kjöller skrev i lördags om sin mammas död och sin önskan att slippa ”svulstiga begravningsakter, bårlärkor och kransar från avlägset bekanta”.
Hon tycker att det var ”självklart för oss att tacka nej till erbjudandet om en digital anslagstavla för minnesord”.
Trist med Hanne Kjöllers barska ord om sorg. Jag tycker att de digitala minnessidorna där man kan tända ett ljus, och skriva några ord om någon man kände, fyller en viktig funktion även när man inte är så nära den som gått bort.
Också när pandemin är över kommer jag att använda mig av digitala sätt att skicka en sista hälsning. För en bekant, som kanske en del tycker var avlägsen, kan ha haft stor betydelse i ens liv.
Det är en viktig del av åldrandet att ta sig tid att minnas och hedra de människor som passerat genom ens liv.
Efter att tidigare ha flyttat ett 20-tal gånger i mitt liv har jag rotat mig på samma ställe de senaste 30 åren. På denna plats omges jag av många bekanta ansikten. Det ger trygghet och hemkänsla.
På bara några dagar har jag fått veta att två av dessa bekanta försvunnit för alltid. En kollega jag i flera decennier ofta träffade ute på jobb. Då hann vi inte alltid prata. Efter att vi gått i pension stötte vi på varandra då och då i närområdet.
Jag kände intensivt att jag ville sitta ner och prata ordentligt, när pandemin är över. Så några rader i vår fackförbundstidning, och jag förstår att det är för sent.
Ewa är borta för alltid.
Det enda jag kan göra är att tända ett ljus på hennes digitala minnessida, och jag gör det därför att hon var viktig för mig, även om hon bara var en bekant.
I 15 år har jag gått samma väg flera gånger i veckan till min kolonilott. När jag gått in på stigen i vårt område, och sen tagit till höger, har jag för det mesta sett Per-Arne sitta vid sin gula stuga, själv eller med vänner.
Det kommer aldrig mer att hända. Därför att minnesord i Dagens Nyheter berättar att han avlidit i sviterna av covid-19.
Fyra av hans vänner skriver att han ”betydde mer för många av oss än han säkert anade”.
Precis så var det. Vi var bara bekanta, men han hade en stabil vänlighet och medmänsklighet i det tysta, som jag inser nu att jag förlitat mig mycket på.
Det känns obegripligt tomt vid bordet framför den gula stugan.
Jag har full förståelse för att sorgen kan vara så tung, eller bara på ett sådant sätt, att man inte vill eller orkar ta in alla bekantas deltagande.
Alla har rätt att sörja som de vill. Men en människa som dör kan saknas av fler än man tror.
- Hanne Kjöller skriver om ”familjesidornas närmast fabriksproducerade färdiga fraser”. Men de enkla, självklara, vanliga fraserna är de man ska ta till när någon dör. Annars blir det bara tystnad.
- För närvarande får på grund av pandemin maximalt 20 personer delta vid en begravningsceremoni. De som arbetar med ceremonin, som präst, organist och begravningsentreprenör, räknas inte in.
- Enligt begravningsbyrån Lavendla har antalet som väljer digitala minnessidor stigit kraftigt under pandemin, medan traditionella dödsannonser i tryckta dagstidningar minskar.