Nästa inbördeskrig är över dålig smak
Det var i Västmanland och framför oss låg en husvagn. Genom vagnens bakruta kunde man se en brun taklampa vaja i takt med det insparade vägunderhållet. På själva bakrutan satt en dekal med budskapet ”Lasse Stefanz” i trallvänligt svängig stil. Lampskärmen hade bollfrans.
Skulle det ha varit en film av Lukas Moodyson hade scenografin fått en guldbagge. Det skulle ha oooats och aaahats och fnissats igenkännande. Filmen hade antagligen blivit en kassasuccé och här och där i bostadsrätter i Vasastan och Götgatsbacken hade noga utvalda, ironiska lampskärmar i brun fusksammet med bollfrans fått tillfälliga hem.
Men nu var det alltså Västmanland och verklighet. Det är något annat, det.
Folk är skräckslagna för allt möjligt. En del för ormar, andra för spindlar. En del för muslimer, andra för rasister. En del för ensamhet, andra för folksamlingar. Men inga av de där fobierna är så intressanta som de estetiska fobierna. Den spridda skräcken för dålig smak.
Här kan ni, naturligtvis, författa ett giftigt mejl om det inskränkta i att likställa folkligt bruk av bollfrans, husvagn och dansband med dålig smak. För all del, gör det. Ni begriper ändå vad jag menar.
Alltså, den spridda skräcken för dålig smak. Det är ingen ytlig skräck. Den är av det där slaget som utlöser ofrivilliga rysningar och sönderbitna plomber. Jag vet annars fullt normala människor som kastas in i dygnslång depression om de råkar se en trädgård fylld av plastväderkvarnar och stentroll. De upplever dålig smak som en provokation, rent av ett hot. Gamla naziförbrytare kan avhandlas med sans och lugn, men dålig smak väcker aggressioner, till och med hat.
Att det folkliga kitschet då och då blir ironisk trend, är ytterligare ett bevis för hur djup skräcken är. Alla Doktor Phil-are kallar det exponeringsövning: bearbeta din ångest genom att frivilligt utsätta dig för det obehagliga.
Ju mer jag sett av detta, desto mer övertygad blir jag att här finns en av de verkliga krutdurkarna i Sverige. Skulle någonsin klan ställas mot klan i det här landet, så skulle skiljelinjen inte vara etnisk eller geografisk.
Den skulle vara estetisk. Det FN hade att hantera vore ett blodigt inbördeskrig baserat på bollfrans. En estetisk rensning.
Jag vinkade vänligt när vi passerade husvagnen. Fred i vår tid.