Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Sverige kommer att vinna striden mot Kina

Förra våren såg jag med egna ögon varför Kina förlorar den stora kampen våra två länder befinner sig i.

Kinesiska kommunistpartiets kommande nederlag blev tydligt i en möteslokal vid Kungsträdgården i Stockholm. Ambassadör Gui Congyou höll tal och hans närvaro varslade om kommande tider.

De bådar inte gott. För Kina.

 

Man bör ha långt perspektiv när världens näst mäktigaste land hotar med sanktioner därför att vi varit uppkäftiga och protesterat mot kidnappningen av en av våra medborgare, förläggaren Gui Minhai.

Hotet följer på den hemliga kinesiska avledningsmanövern där påstådda affärsmän lurade vår ambassadör i Peking till ett möte på hotell Sheraton i Stockholm. Syftet var även då att få tyst på kritiken mot kidnappningen av Gui Minhai. Förläggarens dotter Angela avslöjade modigt mötet och ambassadör Lindstedts karriär fick ett plötsligt slut. Hon åtalas nu för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt och riskerar fängelse.

Vi är ett litet land med tio miljoner invånare uppe vid Nordpolen, Kinas aggressive ambassadör Gui Congyou representerar världens näst största ekonomi med 1,4 miljarder människor.

I långa loppet segrar vi.

 

Gui Congyou har ju nackdelen att representera en kommunistisk diktatur. Den kan verka ointaglig, särskilt när den som Kina storsatsar på toppmodern övervakning som förvandlar medborgarna till digitala slavar.

Militären har enorma resurser, hemliga polisen kontrollerar samhället, barnen indoktrineras i skolorna och alla andra genom tv, radio och tidningar.

Diktaturer, särskilt de kommunistiska, framstår som orubbliga ända tills de kollapsar. Systemets slutenhet och skenbara styrka blir dess undergång.

Det ruttnar av lögnerna. Ledarna får ingen pålitlig information om hur samhället faktiskt ser ut. Tänk på den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu som vinkade från balkongen och inte förstod vad som skedde när folkmassan började bua.

Det blir ineffektivt av korruptionen som är en ofrånkomlig följd av slutenheten.

Det förlamas av rädsla.

 

Kinesiska ambassaden bjöd förra våren in mig till ett seminarium om den Nya sidenvägen, Kinas utbyggnad av nya handelsrutter för världshandeln. Seminariet hölls på Västra Trädgårdsgatan, en förnäm adress.

Redan i receptionen kände jag att något inte stämde. En svensk kvinna överföll mig med en kulspruteliknande monolog, så smattrande och entonig att jag omedelbart slutade lyssna.

Men när hon nämnde Lyndon LaRouche hajade jag till. Ledaren för det så kallade Europeiska arbetarpartiet, EAP. En galen och betydelselös sekt. De brukade stå utanför NK på 1980–talet och dela ut flygblad i vilka Olof Palme beskylldes för allehanda brott.

Något som heter Schillerinstitutet organiserade seminariet tillsammans med Kinas ambassad och Kinas kulturcentrum som stod för lokalen. Jag googlade. Schillerinstitutet är en del av EAP.

 

Ambassadör Gui Congyou satt framför mig. Jag såg mig om. Männen runt mig påminde om mormoner, men i ljusgrå kostymer i stället för mormonernas blå. Den skolpojksaktiga prydligheten. De gav en känsla av att inte bara vara uppklädda utan också utklädda, inte helt bekväma.

Seminariet var en chimär. Det var som att befinna sig i skräckfilmen "Get out". Männen runt mig var delaktiga i en konspiration och det var mig och några få andra som tackat ja de skulle fånga.

I det spelet ingick Kinas ambassadör. Eller också var han själv lurad.

En värld av kulisser. Precis som diktaturen. Precis som mötet på Sheraton till vilket ambassadör Lindstedt lockades.

Ett möte som framstod som viktigt och där allt var på låtsas. Där några få inbjudna skulle luras i en viss riktning.

Den kommunistiske diktatorn Mao Zedong sa att imperialismen är en papperstiger, dock har den verkliga klor.

Precis så är det med en diktatur som Kina. Visst kan det smärta om kineserna straffar Sverige.

Men i långa loppet segrar fria människor med fria tankar.