’Döda jänkaren’ hör jag brölet från Kiev
I min lokaltidning pågår en insändardebatt om tv:s bevakning av Vasaloppet. Får proffsen för mycket uppmärksamhet?
Det är inte direkt Syrien, men salivskvättande nog för att man ska höja åtminstone ett ögonbryn.
”Skamligt” och ”elittänkande” skriver en kvinna, som vill se mer av det vanliga folket i spåret. Den idén är ”bland det mest korkade man kan tänka sig”, fräser en man.
Inga silkesvantar här.
För mig får S V T gärna satsa licenspengarna på att filma en bytta blåbärssoppa, men jag har roat läst de där insändarna ett par , tre gånger. Vissa partier har jag läst högt för närstående.
Jag undrar varför.
Kanske beror det på att ilskan är komisk i förhållande till frågans flugskitsvikt. För mig, alltså. Eller så är det något mer primitivt: den betvingande lockelsen av ett rejält råkurr.
Vilket för oss till en annan insändare. Dagens Nyheter i tisdags:
”Zolotaryov fick snabbt övertaget och hans fans började ropa ’ döda jänkaren ’ och ’ gör slut på honom ’ . De fick också precis som de ville. Sittande på Dedge utdelade Zolotaryov flera slag mot hans huvud. Dedge förlorade medvetandet och avled sedan till följd av kraftiga inre blödningar i skallen . ”
Det skriver en Per Amundsson, apropå Ultimate Fighting Championships gala i Globen den 14 april. Han beskriver en match i Kiev 1998. Han undrar om det är lagligt att hyra ut Globen till en sport där det är tillåtet att ”slå och sparka på en motståndare som redan ligger ned, även mot huvudet, bryta armar och ben på honom och strypa honom”.
Det är precis den sortens insändare som skulle ha fått ett antal bra termer att rada upp sig som fnysande tennsoldater när man var kring de tjugo: ”moralpanik”, ”hysteri”, ”förbudsivrare”. Men jag vet inte, jag.
DN, som den frigjort förstående publikation den är, har intervjuat en av deltagarna. Magnus ”Jycken” Cedenblad tycker att folk har ”fördomar”, men börjar ”bli mer insatta”. Själv har han inte fått en enda skada. När han spelade fotboll bröt han benet tre gånger.
Den uppgiften skulle också ha suttit som en retorisk smäck om man fortfarande var tjugonågot. Nu ser jag bara fotot som illustrerar DN:s intervju.
”Jycken” sitter tvärs över bröstet på en läderdocka, som ligger på rygg. Han är precis i färd med att måtta ett rejält slag mot dockans ansikte. Han tycks le, lätt roat.
”Döda jänkaren”, hör jag brölet från Kiev.
Kanske är jag inte insatt nog. Men för stunden känns till och med ett oförargligt råkurr om Vasaloppet som för mycket.