Ett telefonsamtal avrättar min självbild
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-11-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag vet inte om Norman Mailer någonsin fått frågan om ”Let’s dance”.
Däremot skrev han en bok i ämnet: ”Tough guys don’t dance”.
Löst översatt betyder det att hårda killar bör undvika plagg med paljetter på.
Boken – som för övrigt skrevs i samma kåk som en ung Mikael Persbrandt sägs ha förlorat oskulden i – är 272 sidor lång och handlar inte om Peppe som vill lära sig att dansa. Men det är ingenting jag sitter och tänker på.
Inte förrän telefonen ringer, denna måndag i november.
Hon säger att hon heter Pia.
Pia ringer från ett produktionsbolag som heter MTV Mastiff. Hon förklarar att de producerar ett tv-program som heter ”Let’s dance”. Känner jag till det?
Små ögonblicksbilder uppenbarar sig, som fotoblixtar på hornhinnan, av Peppe Eng och en finsk tant.
Ja, jag är bekant med programmet.
Sedan frågar Pia om jag vill ställa upp som deltagare i nästa säsong av det hyllade programmet.
Jag blir tyst en sekund. Det är tystnaden från en självbild som just har avrättats.
Här har jag trott att mina ord och mitt kall är på liv och död. Min självbild som Allvarlig Ung Man är hård och oresonlig.
Men så ringer en kvinna från ett produktionsbolag och jag tror först att det handlar om någon dokumentär eller kanske ett blaffigt avslöjande men ...
... jag sitter tyst och fantiserar.
Fantiserar om hur det vore att luta sig fram över bordet, kisa lite med ögonen och väsa:
– What have I ever done to make you treat me so disrespectfully?
Men jag känner mig inte som en Don Vito Corleone. Jag känner mig mer som en Herman Lindqvist som just varit på bio.
I förra numret av tidningen Fokus skrev han en krönika om tv-satirikern Borat. Herman satt där, indignerad och kissnödig, i biosalongen medan folk omkring honom gnäggade och skrek ut sina förlösta skratt.
Herman rättade till kravatten och skrev sedan en indignerad artikel om judehat och fördomar.
Att det var kul hade ingen relevans i sammanhanget.
Och ungefär likadan känner jag mig när jag till slut återfår fattningen.
När jag mumlar något om att det nog inte är förenligt med min roll som seriös journalist.
Pia frågar om jag kanske vill tänka på saken.
Jag sitter tyst i tre sekunder och funderar: Norman Mailer eller Peppe Eng.
Jag säger att det nog inte ska behövas.