Andlig korruption när Kristdemokraterna blundar för Ebba Buschs förtal
Ebba Buschs talskrivare Simon Westberg skriver till mig att KD:s partiledare inte alls är den första som dömts för brott och suttit kvar med sitt partis hjärtliga stöd. Han skriver med anledning av min text förra veckan om Ebba Busch och amerikaniseringen av svensk politik.
Han ger ett 37 år gammalt exempel. Moderaternas dåvarande ordförande Ulf Adelsohn köpte två telefoner i Hongkong som han kopplade in hemma. Det fick man inte på den tiden när Televerket hade monopol både på nätet och vilka telefoner man använde.
Adelsohn glömde det. Han berättade offentligt om sitt köp. Någon polisanmälde honom. Han förhördes (telefonledes). Erkände. Dömdes för ”ringa brott” till 300 kronor i böter.
Denna struntsak jämför talskrivaren i Kristdemokraternas partiledarstab med Busch som utnyttjade sin position till att förtala en enskild medborgare i en privat tvist.
Andra exemplet Westberg ger är intressantare.
”Det kan även nämnas att Per Albin Hansson dömdes för misshandel då han var partiledare men satt kvar”, skriver Westberg i sitt brev.
Det låter onekligen allvarligt.
Fakta är ännu allvarligare.
En major vid Svea livgarde lovade vintern 1928 en hundralapp till den som gav socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson stryk. Misshandeln skulle vara en hämnd för svensk nedrustning. Mannen som överföll Per Albin var fascist. Han hade en månad tidigare tagit fel på person och slagit ner Per Albins bror Sigfrid.
När Per Albin träffades av knytnävsslaget utanför sin port på Valhallavägen i Stockholm ropade han:
– Vad tar ni er till? Det här måste det bliva ett slut på.
Han förföljde attentatsmannen och gav honom ett par rapp med sin käpp. (Fakta hämtade ur Niklas Ekdals bok ”Per Albin Hansson” i serien Sveriges statsministrar under 100 år.)
Detta självförsvar mot en fascistisk attentatsman jämför alltså talskrivaren i KD:s partiledarstab med sin chefs förtal av en enskild medborgare i en privat tvist.
Att ledningen för Kristdemokraterna och partiets medlemmar tar lätt på Ebba Buschs brott är ett tecken på andlig korruption. Man blundar. Bortser. Håller för öronen. Säger: det är väl inte så farligt, det hon sa var ju sant, det är lagen det är fel på.
Och Busch, hon skrattar i TV åt domen och portionerar antydningar som i praktiken är en förstärkning av förtalet, men utan att nämna namn eller peka finger vilket gör antydningarna formellt oantastliga.
Det påminner om Republikanerna och Trump.
Om en journalist utnyttjade sin plattform – tidning, radio, TV – för att förtala sin motpart i en privat tvist skulle hen få sparken.
Ebba Busch är något mycket större och viktigare.
Hon är potentiell minister efter nästa val.
Hon är lagstiftare. Som erkände sitt brott inför åklagaren, accepterade sitt straff för att slippa rättegång – och gick ut och sa till hela världen att hon inte ångrar sig, att rättsläget är oklart, att hon egentligen inte gjort något fel.
Så bidrar Ebba Busch och Kristdemokraterna till en trumpifiering av svensk politik. En partiledare som ger sig på enskild medborgare. En partiledare som fnyser åt lagen.
I sitt brev till mig nämner Simon Westberg en tredje partiledare som dömts för brott och stannat på sin post, centerledaren Gunnar Hedlund som i början av 1950-talet fälldes för skattebrott.
Han lyckades hålla sig kvar trots krav på hans avgång.
Vad jag inte förstår med detta exempel är, varför skulle ett fel för 68 år sedan rättfärdiga att Kristdemokraternas ledare förtalar medborgare, döms för grovt brott, och fortsätter som om ingenting har hänt?