Mina texter faller på glömskans soptipp
På svenska heter det ”falla i glömska”, kanske ”sjunka i glömska”. ”Bringas i förgätenhet” om man har en gammal ordbok och är okänslig för det styltiga. Bättre än så blir det inte. Men så finns förstås engelskan.
Lyssna på det här: ”Consigned to oblivion”. Uttalas åblivjon, med betoning på v.
”Escape into oblivion”. ”Fall into oblivion”.
Kan det bli vackrare?
På svenska faller man i glömska på samma sätt som man snubblar på en mattkant. Det finns ingen elegans, ingen antydan om tragik, bara en fumlig klumpighet. På engelska anar vi storslagenhet i klivet ut i intet. Frasen skrider fram, tung av ett värdigt inre drama.
Just ”escape into oblivion”, att fly in i glömskan, svettas dessutom aktiv desperation. Något liknande används sällan på svenska. Man kan begrava ett och annat i glömska, men en svensk söker inte själv asyl där. Glömskan är en soptipp, möjligen en låst garderob, men inte en fristad.
Jag undrar om detta betyder något. Om det är en slump att glömskan är snyggare, värdigare och ibland till och med eftersträvansvärd på engelska, medan den är ett drulligt misstag, eller simpel förträngning, på svenska. Antagligen inte. Å andra sidan är det inte säkert att orsaken till den svenska glömskans natur är särskilt intressant. Alla förklaringar av svenska egenheter brukar ändå sluta på samma uttjatade ställe: svag feodalism, självägande bönder, jämlikhet och två hundra år av fred.
Kanske är det en ålderssak, kanske en degeneration av svenskheten, men jag lockas allt mer av glömskan. Ja, eller oblivion, då. Det låter som ett ställe där jag vill bo. Jag vill inte delta i några debatter eller påverka någon i särskild riktning. Jag vet vad jag tycker, men inbillar mig inte att det egentligen intresserar någon annan. Jag skriver för mitt eget nöjes skull och för att försörja mig. Det förvånar mig allt mer att folk då och då får för sig att jag skrivit för att reta upp just dem.
Hur ska jag förklara det? Såhär kanske:
Häromdagen gick jag förbi vår återvinningsstation. Där stod en man med en flyttkartong. I den låg alla 38 band av Nordisk Familjebok, den klassiska Uggleupplagan. Med uppgivenhet och viss skam stoppade han del efter del i pappersåtervinningen. Ingen annan ville ta emot uppslagsverket.
Så ungefär känner jag mig när jag skickar in mina texter för publicering. De går rakt in i glömskans pappersholk. Det är en aning sorgset, men vackert. Bara man tänker ”oblivion”.