Här är valet av ny sheriff viktigare än presidenten
Såg ni kartan från presidentvalet? Jag menar förstås det amerikanska valet, precis som alla andra.
Kartan var helt röd i mitten, med undantag för Colorado och New Mexico. Helt blå i nordöst och på västkusten. Det fick mig att tänka på en scen i ”The war of the roses”, den gamla filmen med Kathleen Turner och Michael Douglas. Det är en bit in i handlingen, när skilsmässoparet Rose redan är på gränsen att ta livet av varandra, men bestämmer sig för att dela upp huset de slåss om i två delar.
”De gula delarna är mina, de röda är hennes”, väser Douglas och tillägger med triumf i rösten: ”Jag fick fler kvadratmeter”.
Hur håller man ihop ett land, egentligen?
En klassisk metod är den kinesiska. Kina har också bytt ledning, men utan att fråga kineserna. Ett skäl är säkert att det är bekvämt att sköta sådant utan medborgarnas inblandning, om man redan sitter i toppen. Men ett lika viktigt skäl är nog att de kinesiska ledarna anar vad som skulle hända om de lät folk rösta. Den enhetligt röda kartan skulle förvandlas till en färgsprakande fruktsallad. Allt det som inte förenar invånarna i Kina – språk, nationalitet, religion, kultur – skulle plötsligt bli tydligt. Kanske skulle Kina lösas upp, ungefär som Sovjet.
Den amerikanska modellen är dels att bygga ihop landet med några gemensamma historier om vad Amerika är, dels att kraftigt begränsa vad president och kongress kan hitta på.
Ett grundläggande skäl till att USA kan hålla ihop, är att det på många orter är viktigare vem som väljs till sheriff och högstadierektor, än vem som blir president.
Jag undrar hur det ska gå med det där.
De gemensamma amerikanska historierna är på väg att falla sönder i olika versioner. Både inbitna demokrater och inbitna republikaner längtar efter kraftfulla presidenter som stöper om landet efter respektive önskemål. De geografiska gränserna mellan det ena och det andra är rätt tydliga: Mellanamerika mot kust och storstad.
Det vore, hoppas jag, aningen överdrivet att påminna om att det bara är 150 år sedan det amerikanska inbördeskriget. Men oförsonligheten mellan Michael Douglas och Kathleen Turner i ”The war of the roses” känns plötsligt som en samhällskommentar, snarare än bara en äktenskapskomedi.