Den som knarkar sig till en psykos är ändå ansvarig
Att mannen som dödade en kvinna och en pojke skulle dömas till livstids fängelse var väntat.
Men om det inte vore för ett av Sveriges mest kända rättsfall så skulle domen möjligen ha sett annorlunda ut.
Det finns ingen anledning att gå in på de fruktansvärda detaljer om händelseförloppet den 2 november förra året som Linköpings tingsrätt går igenom i sin dom.
Rätten påpekar, helt riktigt, att de mord som mannen "har begått har präglats av extrem hänsynslöshet". Den 15-årige pojken, kidnappad och med en påse över huvudet, "har före sin död utsatts för ett omfattande, utdraget lidande som måste ha varit mycket ångestfyllt för honom".
Och angreppet på kvinnan, som försökte hjälpa honom, "har varit exempellöst i sin brutalitet".
Lagens strängaste straff var den enda rimliga utgången, inte minst med tanke på att Högsta domstolen i en vägledande dom har konstaterat att fler begångna mord än ett är en av de omständigheter där livstidsstraffet ska användas.
Initialt i utredningen var utgången dock inte självklar. Mannen var djupt förvirrad då han greps och genomgick en rättspsykiatrisk utredning som sedan prövades av Socialstyrelsens rättsliga råd.
Såtillvida påminde dubbelmordet om rättegången mot Anders Behring Breivik: vem mördaren är råder det ingen tvekan om, den juridiska frågan är huruvida gärningsmannen ska dömas till fängelse eller överlämnas till den rättspsykiatriska vården.
Undersökningen konstaterade att dubbelmördaren de första dagarna efter gripandet dillade om att han hade ett chip i huvudet och led av vanföreställningar, men att hans huvud klarnade då knarket han proppat i sig gått ur kroppen.
Det konstaterades att mannen begick sina dåd under "påverkan av en allvarlig psykisk störning", men att han inte lider av en allvarlig psykisk störning. Dessa distinktioner är viktiga, då de är avgörande för om det finns förutsättningar för att döma till vård.
I domen konstaterar tingsrätten att då mannen själv har vållat sitt psykiska tillstånd genom att ta droger, ska inte detta ses som en förmildrande omständighet.
Rätten hänvisar därvidlag till ett mordförsök i Norrköping som för några år sedan vandrade hela vägen upp till Högsta domstolen. I ett prejudikat slogs det fast att ett abnormt beteende utlöst av supande var självförvållat och inget att fästa vikt vid.
Detta juridiska synsätt i sin tur går tillbaka till domen mot Mattias Flink, som under ett alkoholrus sommaren 1994 dödade sju personer.
Flink var, precis som dubbelmördaren i Ljungsbro, tokig då han begick gärningarna, men frisknade snart till.
Vissa experter hävdade att han därmed vare sig kunde dömas till fängelse eller vård, ett intellektuellt hederligt resonemang som dock i praktiken var omöjligt att följa.
Jag tror att få av oss hade accepterat att denne massmördare gått fri.
Högsta domstolen kom runt problemet genom att peka på att Flink tidigare blivit knasig av sprit och att han därför var ansvarig för det han gjorde. En dom som kom att ändra synen på alkoholrelaterad brottslighet: nu kunde även den som blir psykiskt störd av sprit dömas till fängelse.
För 20 år sedan, före denna dom, hade dubbelmördaren sannolikt spärrats in på en rättspsykiatrisk klinik.
Jag tillhör den minoritet som anser att utvecklingen mot fler och fler fängelsedomar är djupt olycklig. På 1970-talet dömdes tre av fyra mördare till vård, numera är det två av tio.
Det leder till att galningar som inte har på ett fängelse att göra förr eller senare kommer ut och mycket väl kan vara farligare än någonsin.
Samtidigt delar jag rättsväsendets och lagstiftarens nutida syn på grova brott som begås under psykoser framkallade av rus.
Den som super eller knarkar har helt enkelt ett ansvar för tillfällig tokighet.