Vi är inga superhjältar - men vi har krafter som måste fram

Frida Söderlund

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-08-13

Manteln når henne precis till knäna. Den är rosa och glansig, varje reflektion från ljus­rören i taket återspeglas i tyget när hon svingar kroppen fram och tillbaka. Hon är tre år gammal och vet mycket väl att den sitter där. Hon har valt den själv.

– Nämen, är du en superhjälte? frågar kvinnan som går förbi.

Svaret kommer blixtsnabbt, men inte utan att ögonbrynen sänks i en irriterad båge över de isblå ögonen.

– SuperGIRL, svarar hon.

Och hon har rätt. Inte bara för att det är vad som står bak på manteln, utan för att hon är just det. Super - och tjej.

Och det kan låta självklart, när man säger det så här. Att man kan vara tjej och bära mantel och vara stolt över den och aldrig, aldrig någonsin, känna att man vill ta av den.

Men jag kan inte låta bli att tänka på hur hon också kommer att behöva den.

När någon skriker att hennes kamp för sina rättigheter är manshat.

När hon blir kallad ”hora” i kommentarsfält under bilder som visar hud men killen som gör samma hyllas som en kung.

När hon eventuellt blir en OS-medaljör i skytte men amerikanska medier reducerar henne till någons flickvän i sina rubrik­er.

När hon tvingas till ständig jämförelse för att samhällsstrukturer alltid kommer att sätta tjejer emot varandra. Som att varje tjej hon möter är en konkurrent och inte en medspelare.

När någon hellre kommer att stampa på den, manteln, än att hjälpa den att flyga. För att det fort­farande finns ett motstånd till att göra det här samhället jämställt. Som att det finns något skrämmande i att låta tjejer leva ut sin fulla kraft.

När någon tar sig rätten att kalla henne för ”lilla gumman” eller kommentera hennes val som att hon omöjligt kan veta bäst.

När hon själv tror att hon måste förändra sig för att ha en plats. Som att den där manteln bara kommer i en storlek, i en färg, i en passform.

Men så svajar hon den lite extra och påminner mig om det som tog mig så lång tid att förstå. Att den där manteln sitter där - alltid. Oavsett motstånd eller åsikter eller stunder då vi tror att den måste gömmas undan.

Osynligt på in­sidan,­ ­svajandes kring ­knäna.

För vi är super och vi är girls - redo att lyfta.