Jag funderade på att fria − då ringde telefonen
Jag befinner mig i Provence.
Närmare bestämt i Antibes.
En resa som planerats och setts fram emot i nästan ett år.
Modern till mitt färskaste barn älskar Frankrike och hade drömt om att få tillbringa en månad av föräldraledighet någonstans på dess sydkust. Ett avbrott från småbarnsvardagen där hemma. En paus från bråk och slentrian. Strosa med barnvagnen längs någon kaj, gå på marknad och stå och diskutera kvalitén på tomaterna med försäljaren. Man låtsats att man kan franska och försäljaren låtsas förstå. Dricka en aperitif i skuggan av ett cederträd. Kanske älska på en takterrass?
Och sen säkert nåt med oliver va? Visst är det alltid något med oliver? Mycket oliver runt Medelhavet. Så är det ju.
Detta var drömmen.
Nu blev det inte en månad på grund av tidsbrist och inflation men väl tio dagar och gott så.
För att säkra drömmen lades ett kontrakt fram på bordet på flygplatsens irländska pub där man dyrt och heligt lovade att inte bråka under dessa tio dagar. Efter undertecknandet kändes det riktigt bra då vitet på 5000 kronor per startat bråk kan få den mest koleriske person att skärpa till sig.
Synd bara att den verkligt koleriske av oss inte kunde, eller misstänker jag ens hade velat, skriva under. Inledningsvis tog han sin första flygresa med ro men när det var cirka 20 minuter kvar av flygturen ändrades hans sinnesstämning. Nu upplevde han i stället att livet var ett jävla helvete och fick inom några minuter alla andra i flygplanet att också känna så.
Väl framme vid huset vi hyrt var allt bra igen. Det är högt, tre våningar, och smalt med ett rum på varje våning. Högst upp fanns en takterrass. Vackra stentrappor branta som synden förbinder våningarna. Men dessa är inga problem för ett ungt friskt par.
Nu visade det sig att jag tydligen var medelålders samt att jag dag två fick någon form av ischias. Hur som helst gjorde allt ont – och sånt som gå, sitta eller ligga blev nästan omöjligt. Det blev således barnets moder som fick bära barn och mat och allt annat man nu bär upp och ner för stentrappor i 90 graders vinkel medan jag kröp på alla fyra efter henne och skrek saker som: ”den där kan jag ta” och ”ska jag ta lillen och gå och handla”. Det var ett onödigt och för omgivningen irriterande skådespel för inte kunde jag ta ”den där” och hur skulle jag kunnat ta lillen och handla?
Hur hade jag tänkt fixa det? Rulla ner med honom, in i butiken, betala och sen rulla upp igen? Så funkar faktiskt inte gravitationen.
Detta var inte bra förutsättningar för något medelhavssex på takterrassen. Mycket på grund av att jag inte kunde ta mig till takterrassen. Men så en dag blev det lite bättre. Jag kunde räta på mig och vad man, med lite vänlig inställning, skulle kunna beskriva som gå.
Jag bokade ett bord på en av vänner rekommenderad restaurang, lillen placerades i ett par andra vänners omsorg och så var det bara hon och jag för första gången på vad som kändes som en evighet. Det var som att vi var på vår första dejt.
Fria, pirriga, glada – och jag var nästan lika rak i uppståendeläge som när vi var unga och nyförälskade. Vi drack vin, åt antipasto, vi tog till och med en cigarett! Inget, inte ens att restaurangen mest påminde om typ Pizzeria Rimini i Örebro, kunde förstöra denna stund.
Det kunde däremot sms:et från våra vänner med texten ”han vägrar sluta skrika”. Vi ignorerade det. Mer vin. Jag funderade på att fria. Telefonen ringde. Ur den skrek en röst: ”han ballar ur, kom hit och hämta honom!”
Det blev till att ta take away men det hade varit 25 underbara minuter. Nu när jag skriver detta har ischiasen kommit tillbaka och jag ligger raklång på ett täcke på golvet. Oturligt nog har jag råkat hamna ovanpå en av lillens leksaker. Den smärtar mig och om jag rör mig det allra minsta spelar den upp en trist version av Prästens lilla kråka.
På golvet framför mig ser jag att det ligger en oliv. Den är precis utom räckhåll. Jag är mycket hungrig.