Inga slottsmöbler i sopcontainrarna
Det dyker upp sopcontainrar här på gatan, då och då. De fylls alltid med samma sak: kök och badrum, kök och badrum.
Våtutrymmet är den övre medelklassens valda medium. Det är med kakel och silikon, diskhoar och badkar den uttrycker sina estetiska preferenser och sina egna, likriktade personligheter. Så snart man sålt sig som livegen till banken och pytsat insatsen, ska man riva ut och göra om de rum som har rinnande vatten.
Man och man, förresten. Vi har också bytt ho och badkar. Men det tog flera år och vi lät skåpen sitta kvar.
Det man inte ser i containrar längre är fynd. Min svärfar hittade för trettio–fyrtio år sedan en vacker stol i skräphögen. Den tog han hem, antagligen i strid med någon lag.
När han granskade den närmare, visade det sig att stolen var märkt och signerad. Ett sjuttonhundratalsarbete, som stått på ett av de kungliga slotten.
Sådant händer inte längre. Inte för att folk blivit vettigare. Snarare tvärtom. Vi är redan inne på tredje, fjärde generationen vettvillingar. Allt av värde är redan utrivet och utkastat.
Det verkar sina i förråden också. Det finns ju Myrorna och med sommaren kommer loppmarknaderna, men det mesta är rundgång. Kökssoffor som åker likt Svarte Petter mellan loppisarna, kantstött porslin som levt det senaste decenniet på Blocket, böcker som inte stått i hylla sedan Carter klantade sig som president.
Ibland får jag känslan av att folk inte har någon bråte alls längre. De har ”öppna ytor” och ”luft”, till och med i ettan. Och böcker? Dammsamlande papper? Det finns ju läsplattor. Stilrent vita.
Kanske började allt med Tamagotchin. Årets julklapp 1997. Det ”digitala husdjuret” som skulle matas och rastas och uppfostras. Slarvade man sket det sig och ”djuret” fick kryssögon. Skötte man sig plingade det flinande glatt.
Nu sitter Tamagotchigenerationen med smartfåns och paddar och gör exakt samma sak med hjälp av twittrande appar. På vuxet allvar.
Och bråten finns förstås, men den har också blivit digital. Jag slår vad om att vartenda stilrent hushåll i min närhet har bortglömda elektroniska förråd fyllda av utrensade appar, filmsnuttar, ljudfiler och ringsignaler. En slingrigt sprakande röra, som en mardröm i rokoko.
Kanske borde man starta en digital storsäcksservice att slänga det skräpet i, så att vi åter fick något intressant att rota igenom. Vad som helst. Bara inte dessa kök och badrum. Kök och badrum.