Vänsterknäcken är journalistikens motor
På mejl nåddes jag av Staffan Thorsells avskedsbrev till sina arbetskompisar på Expressen sedan han efter trettio år, fem av dem som chefredaktör, mer eller mindre fick sparken.
Jag gillade brevet. Glatt i tonen. Raka rör. Kärlek till journalistiken.
Ryggdunkar till gamla arbetskamrater, stolthet över den egna insatsen. Samt några tasksparkar riktade mot tidningens nyaste småpåvar.
Men så kom jag i brevet till en rad som fick mig att ropa: Hejda dej, Thorsell! Inga medgivanden. Inget förlåt!
Thorsell skrev: "Jag inser att det var ett misstag. Jag önskar att jag kunde ha det ogjort."
Synden: Thorsell hade vänsterknäckt. Under sin tid som Expressens korrespondent i New York hade han under pseudonymen Len Pearson skrivit fest- och skvallertexter för Se & Hör. Han hade till och med tjänat pengar på det.
Än sen då?
Vänsterknäcket är en journalistikens motor. Det driver framåt. Det ger nya och fler kontakter. Det skapar oväntade möten och vidgar horisonter. Det skärper stilistiken vare sig man randar för ett förnämligt skvallerblad, en folklig kundtidning eller en pösig kultursida. Olydnaden att under påhittat namn jobba för någon annan föder frihet; du är inte fångad i den fasta anställningens muskelmassa.
Dessutom ger vänsterknäck välkomna stålar.
Ni skulle ha varit med på Se under sextiotalets första år. Det var tider.
Vi reportrar satt i en loftvåning i Bonnierskrapan. Gits Olsson, som är den trevligaste reporter som någonsin funnits, hade ett stort rum, där vi andra juniorreportrar flockades för fikapauser och flipperspel. Bakom en Halda satt Gits med pipa i munnen och skrev och skrev och skrev. Han skrev de flesta och bästa knäcken i Se. Men under namnet Stig Gränd skrev han också de största knäcken i Röster i Radio, som på den tiden var en bra tidning, och under namnet Nils Fredriksson var han stjärnskribent i Hemmets Journal.
Han gjorde också texterna till 91:an Karlsson.
Då och då tog Gits pipan ur munnen och sa lågmält: "Blom, vad säger du om att få till en populärvetenskaplig artikel, fem lappar, om flygande tefat till Hemmets Journal. Lämning i morgon. Du heter Fred Nilsson."
Eller: "Heimerson, ta fram arkivkuverten på Lill-Babs och gör ett trevligt porträtt till Röster. Barbro är med i en tv-show nästa fredag. Du måste ha grejen klar i eftermiddag. Du heter Bo Gränd - ja, han är brorsa till Stig."
Gits coachade. Vi blev duktiga. Vi klarade hela skalan från porträtt på Ho Chi Minh till debattinlägget "Ska man röka på tåg?"
För att undvika anarki i honoreringssystemen satte reportern Karl-Gunnar Bäck vid kaffekokaren upp ett anslag:
Tariff för vänsterknäck
Artikel: 500 kronor.
Artikel med fakta kollade: 650 kronor.
Tyckare: 75 kronor.
Ulf Nilson hade Se som bas, när han samtidigt under namnet Malte Näsell varje vecka skrev ihop Iduns nyhets- och utrikessidor.
När hans närvaro i Idun blev alltför stor signerade han reportage med byline Yvonne Näsell - och det var oviktigt om hon gav sig ut för att vara Maltes hustru, dotter eller mor.
Från våningen under kunde ibland kolumnisten Rune Moberg höras till chefredaktören säga: "Jag hinner inte skriva ledaren förrän i morgon. Jag måste först bli klar med pratbubblorna till Lille Fridolf."
Kring detta fanns varken helighet eller skenhelighet. Vi gillade att skriva och vi gillade en extra hacka - och vi visste, att vi varje vecka fick till en rask, grabbig reportagetidning som ansågs bäst i landet.
Vänsterknäcken var endorfinerna som gav lustkänsla och en frihetens vitamininjektion. Vi bad inte om ursäkt.
En gång, när vi ropade till Gits att han borde resa sig från skrivbordet och komma över och delta i en flipperturnerning, svarade han:
"Hinner inte."
"Vad randar du?"
"Jag redigerar Begravningsentreprenören."
I den andan nominerar jag Len Pearson till Publicistklubbens Guldpenna.