Allt dödligt våld är inte mord i juridiken
De anhörigas vrede över att ynglingen som högg ihjäl deras son och bror dömdes till ett års fängelse är enkel att förstå.
Men i juridikens värld är inte allt dödligt våld mord - och så måste det få vara.
Det av allt att döma slumpartade mötet mellan några unga män sent på kvällen den 23 december i tunnelbanestationen i Alby slutade i en fruktansvärd tragedi.
En av dem höggs i hjärtat med kniv. Skadorna var så allvarliga att han några timmar senare, på julafton avled.
Att det juridiska efterspelet blev mer komplicerat än vad tidningarnas rubriker om mord vittnade om framgick tydligt då kammaråklagare Thobias Villhemsson i slutet på rättegången justerade sin gärningsbeskrivning, strök mord och pläderade för att den åtalade 19-åringen skulle dömas för dråp, alternativt grov misshandel och vållande till annans död.
Södertörns tingsrätt resonerar utförligt kring denna fråga och inleder med att konstatera att det inte råder någon tvekan om att rätt person står inför rätta. Den åtalade har erkänt, ett erkännande som vinner starkt stöd av bevisningen i övrigt.
Mer komplicerat blir det sedan. Ska gärningen bedömas som dråp, det vill säga ett lindrigare uppsåtligt dödande än mord?
Den åtalade har hävdat att han blev svårt misshandlad och att han tog fram kniven och högg i självförsvar.
Och fotografier som togs då han några veckor efter bråket lämnade över sig till polisen visar att han hade en ordentlig blåtira, blåmärken och en och varit svullen på vänster kind.
Det går för all del att hävda att han kan ha sett till att få dessa skador för att bättra på sin story, men ett sådant scenario ska i så fall bevisas.
Domstolen konstaterar att 18-åringens berättelse om att han blev skallad och flera gånger slagen i ansiktet ska godtas och ligga till grund för den vidare bedömningen.
Hade ynglingen uppsåt att döda? Ett stick rakt i hjärtat är någonting mycket allvarligt. Det går på goda grunder att hävda att den som hugger borde förstå att offret kan dö.
Domstolen påpekar emellertid att gärningsmannen hamnade i underläge, han var rimligen rädd, händelseförloppet gick fort, endast ett stick delades ut.
Slutsatsen är i mitt huvud rimlig: åklagaren har inte lyckats bevisa att avsikten var att döda.
Tingsrätten tycker å andra sidan inte heller att den unge mannen i nödvärn hade rätt att hugga.
Det är fråga om "livsfarligt våld" och 18-åringen har "agerat uppenbart oförsvarligt." Därför fälls han för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott.
Ja, ett års fängelse låter som ett lågt straff för ett brott av detta slag. Egentligen, anser tingsrätten, borde straffet vara två år. Men den unge mannen var bara 18 denna hemska kväll och ska enligt praxis därför ha halva det straff en person över 21 skulle ha fått.
En praxis som har utvecklats från insikten att omdöme inte är ungdomens mest framträdande drag.
Om denna dom står sig vid en eventuell prövning i hovrätten vågar jag inte ha en uppfattning om. Men att det går att gradera dödligt våld på olika vis och att hänsyn tas till låg ålder är allt annat än unikt för Sverige.
Det är en ordning vi har anledning att slå vakt om.