En Bob Dylan för vår tid
Alla som skriver borde studera Einárs texter
Här är några saker som jag stör mig på alldeles förbannat denna vecka:
Jag läser några sångtexter av den mördade gangsterrapparen Einár och ser ett par inslag på Youtube. Vilken säregen begåvning. Hur han behärskade språket! Ett snille? Hans konst fyller mig med sorg. Destruktiviteten. Allt det svarta. Denna tomma dyrkan av mammon, dyra bilar och dyra kläder. En ung Dylan för en ond tid?
Vad har vi – ja, vi! samhället! de vuxna! – gjort med en generation unga där flickor hänger efter gangstrarna och pojkar inte bara leker gangsters – de är gangsters?
Vart tog 100 års kvinnokamp vägen?
Ni behöver inte kasta er över datorn och skicka skrikbrev om att gangsterrappen inte representerar samtliga ungdomar. Det vet vi alla. Men uppenbarligen är den en viktig del av ungdomskulturen.
Det är lätt att skämta om 68-generationen och hippiekulturen men det var väldigt mycket mer sympatiskt att sjunga om kärlek, jämlikhet och blommor i håret än om att lyxshoppa, knarka och skjuta sina medmänniskor.
Jag läser den svenska borgerlighetens traditionella husorgan Svenska Dagbladet. Rubrik på förstasidan:
”Gas från kobajs flödar till småländska klimatmackar”
När blev barnspråk en del av journalistiken? Offentligheten blir allt mer korkad. Språklig oförmåga och brist på fantasi. Einár borde ha blivit journalist. Han hade haft mycket att tillföra.
Journalister tillhör emellertid medelklassen som är det töntigaste som finns. I DN läser jag miljonte krönikan om medelklassen som något förtryckande och så vidare. Einár steg ner från medelklassen och lärde sig Rinkebysvenska.
De hippa människor som helgknarkar borde sluta vara hippa och betänka sin roll i gängkriminalitetens värdekedja.
Svenska Dagbladets ledarsida publicerar ett resebrev av André Persson, ordförande i svensk-amerikanska handelskammaren i Houston, Texas. Han berättar att den tyska ölsuparorgien Oktoberfest är en kulturell exportsuccé:
”Måhända skulle företrädare för den urbana livsstilsvänstern kalla just den här kulturyttringen för lite mossig och utdaterad, för att inte säga gubbig, töntig och kanske till och med lite blåbrun i största allmänhet.”
Till skillnad från Einár har denne Persson förhoppningsvis inga riktiga fiender. Så han uppfinner dem.
Jag tar jag mig friheten att rikta några uppmuntrande ord till vår landsman i Amerika:
Fortsätt att vara mossig! Gå på supgille! Än så länge lever vi i ett fritt land! Bli din egen rappare om du efter tre fyra liter vill vara frän och med i tiden! Öl rimmar på bröl, sedan är det bara att köra hårt – sök rim på skatt, sossar, fri företagsamhet och förändringsbenägen. Efter ytterligare en liter går det säkert bra.
Svenska Dagbladet larmar om att det kan bli brist på skräp från Kina att köpa i jul. ”Det kommer att finnas leksaker, men kanske inte exakt det som barnen vill ha.” Artikeln innehåller ord som ”drabbas” och ”bekymmersamt”.
I radion hör jag en flanerande krönikör skämmas för att hon tittar på Lars Noréns prylar innan de klubbas på Bukowskis. Jaha? Varför gick hon dit då? Alla som skriver borde studera Einárs texter som har hög densitet och dramatik.
Jag bjöd 20 000 kronor för Noréns skrivbord. Behöver nytt till arbetsrummet på landet. Utropspriset var 6 000, slutbudet blev 27 200. Med auktionshusets avgifter hamnar priset en bra bit över 30 000. Mycket pengar men inte orimligt. Grattis till köparen.
Lars Norén ville att hans ting skulle auktioneras bort. Det kommer inte att ske med Einárs bohag. Det vore för makabert att frossa i ett 19-årigt mordoffers ägodelar, den som gick på en sådan visning skulle ha anledning att skärskåda sig själv och antagligen skämmas.
Även om auktionen vore en logisk slutpunkt för ett liv och ett mord i vår statusgalna och svarta tid.