Jag längtar efter det otänkbara
Många inslag i mitt liv hade jag på förhand kunnat peka ut som vanor jag skulle sakna i den händelse en pandemi skulle ta planeten i besittning.
Till dessa hör umgänge i alla dess former, som fika med syster och syskonbarn och lunch på stan med någon av mina få vänner.
Andra saker känns självklara nu men inte med mindre än att jag var tvungen att uppleva avsaknaden av dem. Till dessa hör till exempel åka på resor som jag ändå inte hade tänkt göra samt åka och handla på Coop ”trots lite känningar.”
Att skjutsa de äldsta barnen med ett utskrivet A4 att handla mat och sedan lita på att de löser det. Att känna stor ömhet när man ser att de, precis som väntat, passat på att köpa jordnötssmör och storpack juice trots att jag är emot juice.
Men att på allvar känna en dragning till Coop. Att vilja åka dit och inte kunna, för att man har ”lite ret i halsen.” Vem hade någonsin kunnat ana, och så vidare.
Men om jag i december hade fått situationen beskriven för mig så som den är, med världen i stort och samhället i smått fullständigt hemjagat och nedstängt och inställt så hade jag aldrig.
Och jag menar verkligen.
Aldrig.
Trott.
Att jag skulle sakna allsvenskan.
Men så är det alltså med mig i dag.
Jag saknar den allsvenska premiären som för Kalmar FF skulle ha börjat borta mot Hammarby i söndags.
Jag saknar att Sportbladet ringer och frågar mig hur det går för Kalmar FF varpå jag svarar självsäkert och bestämt, driven av ilskan jag väcker hos män som tror att jag inte vet vad jag pratar om. Det gör jag inte. Jag vet mindre om fotboll än ett coronavirus.
Jag saknar ”den allsvenska upptakten.”
Jag saknar hur glada alla farbröder blir över att äntligen få bli så där arga igen. Få klä sig i sitt lags halsduk, äta en korv, kliva in i arenan och säga hej till alla välbekanta ansikten.
Veta allt utan att veta någonting eftersom bollen alltid är rund.
”Fröling blir farlig i år”
”Ja för fan”
När de blir röda i ansiktet, skakiga i kindköttet och pekar med hela armen hur backlinjen borde rört sig.
JAG SAKNAR ALLT SÅNT.
Påtvingad spelarfru i tusen år.
Sedan påtvingad tjänarfri i sex år.
Och nu, påtvingad styrelsefru sedan förra säsongen.
Den där sabla fotbollen som är så löjlig och oviktig och ointressant. Som bara tar tid som jag inte vill ge bort.
Ta mig tillbaka.
Till oron om gräset på A-plan är redo.
Till de högt ställda förväntningarna.
Till Nanne Bergstrands filosofiska mummel, besynnerliga liknelser och kanelbullar på pappersassiett.
Jag vill ha inkast och straffar och spräckta ögonbryn och filmningar och domarskandal och fula mål och vackra mål och gult kort och rött kort och lite sexigt gruff och tre friska poäng.
Jag känner mig utvisad.
Den repriserade förbannelsen: Vi råkade hamna framför Skärgårdsdoktorn häromdagen och det lät lite så här: ”Åh herregud, det är så töntigt och dåligt, jag dör.”
Sen hade Vänsterpartiet pressträff och Joachim bytte kanal, och då lät det ganska mycket så här:
”MEN VAD GÖR DU, JAG VILL SE HUR DET GÅR MED BÅTEN!”