Om vikten av att dela sina mörka tankar
Barnens idrott ska fortsätta, så säger Folkhälsomyndigheten, och det betyder att jag precis som vanligt bryter Melodikrysset prematurt, det är väldigt surt, och kör sjuåringen till lördagsträningen klockan 10.45.
Den starka marssolen kisar våra ögon när vi dammar in i en gammal Ford som går på etanol.
Han har shortsen ut och in ser jag nu, men han kommer inte idas ändra. Addias överdrivna tvättlappar ska fladdra i vinden där han springer runt i sina ärvda gymnastikskor med trasiga snören. Hans äldsta syster fick så mycket nytt, allt hans är nött.
Medan vi svänger ut på den större vägen rattar jag in reklamradio i jakt på något ungt.
”Vad är det här för låt?” vill han veta.
”Det är Levels tror jag.”
”Den är med på Minecraft.”
”Jaha! Det är Avicii som har gjort den här låten, men han är tyvärr död.”
Han reagerar sällan med så mycket som ett höjt ögonbryn, han tittar bara rakt fram och formar sina följdfrågor under intensivt tankearbete som aldrig syns utanpå.
”Var han gammal?”
”Nej.”
”Varför dog han?”
Hur är det nu? Vi ska prata mer om självmord, men ska vi prata om det med barn? Jag har glömt. Jag får klara mig själv.
”Vet du vad självmord är?”
”När man dödar dig själv?”
”Ja.”
”Han gjorde det.”
Han tänker, sparkar lite på airbagen.
”Hur gjorde han? Hoppade han från ett högt berg?”
”Nej.”
"Hur gjorde han då?”
”Jag vet inte, det har inte stått i tidningen, det är privat, vi har inte med det att göra.”
Han blir tyst en stund.
”Men varför gjorde han det?”
”Han mådde dåligt inne i huvudet. Du vet, man kan ju få sjukdomar i kroppen, men man kan också bli sjuk i tankarna.”
Nu blir han tyst en längre stund, så då passar jag på.
”När man blir sjuk i kroppen så syns det på olika sätt, man kanske inte kan gå, man tappar håret och så. Men många gånger när man blir sjuk i hjärnan så märker inte andra människor det. Och då är det väldigt viktigt att man pratar om det. Att man berättar att man mår dåligt. Man kan prata med ett syskon eller sin mamma eller pappa eller mormor eller en lärare. Någon som man litar på och som man är trygg med.
Särskilt viktigt är det att killar pratar eftersom de ibland kan vara lite dåliga på att prata om hur de mår. Det har att göra med hur vi ser på killar och tjejer. Och om man mår dåligt och pratar med någon så behöver man inte ens få bra svar, många gånger räcker det med att man säger det högt och att någon har lyssnat.”
Han sitter tyst och tittar ut genom sin ruta. Älskade barn. Det var mycket att ta in förstås.
Men detta är mitt manifest, detta är min insats.
Om han mår dåligt längre fram i livet så önskar jag att han minns när mamma berättade om vikten av att dela sina mörka tankar.
”Mamma?”
”Ja?”
”Hur mycket kostar den här bilen?”
Pappas jävla ansvarsområde:
- I Aktuellt den 23 mars får Anders Tegnell svara på frågor angående Sveriges förhållandevis mjuka restriktioner. ”Vad händer om du har fel?”, frågar nyhetsankaret Anders Holmberg. Vad är det tänkt att han ska svara på det? ”Ja, då får jag väl gå och hänga mig”?