Jag känner medlidande med den maktlösa tidsresenären
Alla, från Mark Twain och HG Wells till Kalle Anka och Homer Simpson, kliver förr eller senare in i en tidsmaskin. Wells åker till framtiden, men för alla andra går det nästan alltid på samma sätt: ner i historien, råka slå ihjäl en fjäril och väl hemma igen är verkligheten helt förändrad.
Den stora skräcken för tidsresenären är uppenbarligen att besitta en enorm makt över historien. Att varje liten detalj som ändras en aning, över århundradena kommer att multipliceras till jättelika förändringar. Lägger man krokben för Karl den Store resulterar det, på något sätt, i en europeisk kannibalkultur, där tidsresenären är huvudrätt 1 200 år senare.
En enkel fråga: är det inte lite fantasilöst? Om man nu ska känna rysningar över något, borde det väl vara motsatsen?
Tänk er att en tidsresenär reser till sjuttonhundratalets början och går i fält med Karl XII. Pimpar den svenska armén med lite enkel teknik. Vinner vid Poltava och får Kalle Dussin att ducka vid Fredrikssten.
Sedan sätter sig vår storsvenske drömmare åter i tidsmaskinen och trycker nöjt på 2013, förvissad om att återvända till ett Sverige som är världens centrum.
När han landat är det första han hör Epstein och Ranelid i P1. På löpsedlarna står något om att Leif GW Persson fått brytas ut med en kofot ur en tävlingsbur på Storsveriges Television. Förtvivlat börjar vår resenär att finkamma verkligheten för att finna effekterna av sitt storslagna värv trehundra år tidigare. Men allt är sig likt. Ett och annat namn är annorlunda, en och annan händelse har skett en aning tidigare, eller en aning senare, än förut. Det enda riktigt glädjande är att riksdagens öppnande fortfarande är högtidligt och att Karl XI:s drabanter ännu får vara med.
Här har ni något att verkligen rysa åt. För det måste väl ändå vara hemskare att få reda på att man inte är en allsmäktig elefant i historiens porslinsbutik, utan på det stora hela alldeles obetydlig?
Det är något tillgjort över de där tidsresenärerna som råkar ställa allt på huvudet.
De koketterar med hur hemskt de tycker det är, men under den chockerade ytan finns både en stolthet och en hemlig förtröstan: de spelar roll. Det är den maktlösa tidsresenären jag känner medlidande med.