Hela världen har ett smashläge på Juholt
Det är svårt att skaka av sig den instinktiva känslan av att socialdemokraternas ledare är en pajas.
Jag försöker ibland. När alla verkar tycka likadant brukar det finnas goda skäl att testa den motsatta tanken. En sådan kan vara: är Håkan Juholt verkligen så värdelös som alla säger?
Det är mindre än ett år sedan jag entusiastiskt mejlade runt Juholts invigningstal till vänner och bekanta, det känns som en evighet.
Vem den kovändningen säger mest om vet jag inte, mig eller Håkan Juholt.
Men det har slagit mig under de senaste veckorna att föraktet mot Juholt slutligen har blivit ett kallpratsämne i nivå med vädret.
När min käresta i förra veckan kördes i sjuksäng mellan två avdelningar på Karolinska var det givet vad sjukskötaren skulle fråga för att fylla ut tystnaden: ”Vad tycker du om Ljugholt då?”.
För min del har det handlat om så vitt skilda sammanhang som bensinmackar och födelsedagsfester.
Och ingen förväntar sig ens längre att Juholt ska tas i försvar. Till och med de bokstavstrogna sossarna har gett upp. Deras ledare har blivit en Elvisimitatör i för trånga byxor, ett brillmongo med illermustasch. Någon som hela världen har smashläge på. Ett mobboffer.
Förra veckans framträdande i ”Skavlan” var ett häpnadsväckande exempel: hur Skavlan medvetet missförstod allt han sa, gästen Linn Ullman som tog sig friheten att driva med Juholt. Aldrig tidigare har en statsministerkandidat behandlats som en pajas i rikstv.
Samtidigt, flera gånger i veckan: nya opinionsundersökningar som bekräftar det alla redan vet – ingen gillar mobboffret.
Och för varje gång reportrarna frågar hur djup krisen är, desto djupare blir krisen.
Den politiska flockmentaliteten är väl dokumenterad. I undersökningar efter riksdagsval är det exempelvis inte ovanligt att folk ljuger och säger att de röstade på det vinnande blocket. Enligt samma princip: ingen vill tillhöra det förlorande laget.
Det gäller också partikamrater. Knivarna i ryggen. Rädslan för att svaghet ska smitta.
För Håkan Juholt måste det vara en Kafkaartad upplevelse. För ett år sedan var han sossarnas hopp. Nu kan han inte öppna munnen utan att förlöjligas.
Han är laglös, en medial piñata som vem som helst får slå mot, närsomhelst, hursomhelst. Den enda återstående frågan är hur snart han spricker.
Och om eftersmaken kommer att vara så fadd som jag misstänker.