Alla juljämrares stora högtidsdag
En gång, för länge, länge sedan, ställde sig en präst upp för att predika in julen. Hon, eller möjligen han, var mer nervös än vanligt. Alla förväntade sig ju det lilla Jesusbarnet, ljus, glädje och 22gemenskap, samt en klädsam tanke skänkt till samhällets medellösa.
Men den här gången, hade prästen bestämt, skulle det bli annorlunda.
Hon talade om stressen. Om ensamhet och konflikter.
Om förväntningar så höga att de inte kan mötas på denna sida Pärleporten.
Om dyra julklappar och slitet vid spisen. Om alkohol och en molande känsla av otillräcklighet.
Kanske med en gnutta hopp, men långt från ljus, glädje och gemenskap.
Inte vet jag hur det togs emot. Men jag kan tänka mig att rätt många av dem som lyssnade kände en befrielse. Äntligen bladet från munnen. Äntligen något man känner igen sig i.
Det där – när och var det än skedde först – är rätt många år sedan.
Saker har förändrats.
Nu har det gjorts dussintals filmer, både komedier och tragedier, på temat.
Det har skrivits artikelserier om det och det har varit föremål för oräkneliga debattprogram. Det den första modiga prästen gjorde, har blivit lika obligatoriskt i Svenska kyrkans liturgi som trosbekännelsen.
Jag har hört ett par präster fundera i radion de senaste dagarna och av dem var det lätt att få intrycket att biskopsmötet beslutat att julen ska vara en andra långfredag.
Det är juljämmer på juljämmer, med endast en liten, liten strimma hopp.
Av den avvikande rösten har blivit en påbjuden jeremiad.
Man kan undra varför. Det är klart att julen innebär påfrestningar. Men är den endast och allena en påfrestning? Var hela idén om julens glada bud en ren lögn?
Varför ska julen i så fall firas av kyrkan?
Ska sanningen fram tror jag att jag vet varför det blev så här. Juljämret beror på att dagens präster (jodå, undantag finns) har hamnat i samma fälla som rockmusiker och författare.
De har fått för sig att allt som handlar om glädje, hopp och ljus är ytligt, oäkta och töntigt och att allt som handlar om ångest, förtvivlan och mörker är djupsinnigt, äkta och har tyngd.
Juljämret har, för att uttrycka det modernt, blivit en varumärkesfråga. Att oja sig över julens baksida, tills baksidan är den enda sida som finns kvar, är det enklaste sättet att skaffa sig trovärdighetspoäng.
Det börjar bli tjatigt.
Det jag önskar mig i jul är samma sak som jag önskar er: en god jul.
Den onda julen får gärna ta långledigt.