Därför väcker petningen så stor uppmärksamhet
Det kan verka fullständigt befängt att landets stora redaktioner lägger ner veckor av arbetstid på valet av en suppleant till partistyrelsen. Visserligen i Sveriges största parti, men ändå.
Ändå är bevakningen skälig och jag ska strax förklara varför.
Söndagen den 7 april valdes Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, in i som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Valet ägde rum under de sista timmarna av partiets kongress i Göteborg.
Sex dagar senare, lördagen den 13 april, petades Mustafa ur samma partistyrelse. Inte av dem som nyligen valt honom. Utan av ordföranden i Stockholms arbetarekommun, Veronica Palm, ledamot av Socialdemokraternas högsta ledning, det verkställande utskottet.
Det är i och för sig dramatiskt och förtjänar att uppmärksammas. Men att petningen, dess för- och efterspel, har väckt så stor uppmärksamhet beror inte bara på dramatiken. Det har flera orsaker.
1. Regeringsdugligheten. Efter turbulensen under Håkan Juholts ledning har den nya S-ledningen jobbat målmedvetet med att framstå som ett regeringsdugligt alternativ till Alliansen med fokus på jobbfrågan. Där har Stefan Löfven varit framgångsrik.
Kongressen, med flera frågor som potentiellt hade kunnat sluta illa för honom och partiledningen, blev dessutom framgångsrik. Löfven fick ungefär som han ville på de flesta punkter.
Valet, och petningen, av Omar Mustafa repar inte bara bilden av ett parti på väg tillbaka till sin traditionella form. Det är förödande. I alla fall i det korta perspektivet.
Ett parti som aspirerar på att leda landet kan inte ens välja en suppleant till partistyrelsen utan att det blir kalabalik.
2. Människosynen. Omar Mustafa förklarade tidigare i dag att två av de ifrågasatta personerna som inbjudits som talare av Islamiska förbundet engagerades redan innan han blev ordförande.
Men det spelar faktiskt inte någon större roll vem som kontrakterade dem. Som ordförande har Mustafa gett en plattform åt människor som gett uttryck för antisemitiska och homofoba åsikter.
Respekten för människors lika värde är inte en tom fras för socialdemokraterna. Det är en grundbult. Att valet av Mustafa väckte högljudd intern kritik är alltså inte konstigt.
Att media speglade kritiken är helt i sin ordning. Här ställdes ju frågan på sin spets. Vad accepterar Socialdemokraterna, som vill återvinna regeringsmakten, och vad finner de oacceptabelt?
3. Stefan Löfven. Det är nu 15 månader sedan Löfven valdes till Socialdemokraternas tionde partiledare genom tiderna. Det här är hans första stora kris och han har inte hanterat den särskilt väl.
Det kan visserligen vara listigt att skjuta över ansvaret på Stockholms arbetarekommun. Att hålla händerna borta, att inte låta dem smutsas i onödan, är ofta framgångsrikt.
Men i det här fallet har det snarare framstått som om partiledaren skyllt på underlydande. Det har inte sett snyggt ut.
4. Veronica Palm. Som ledamot av den högsta S-ledningen, ordförande för ett partidistrikt och ordförande i riksdagens Civilutskott måste Palm betraktas som en av Socialdemokraternas påläggskalvar. Hon nämndes också som en potentiell efterträdare till Mona Sahlin efter hon hade aviserat sin avgång.
Om Socialdemokraterna skulle vinna valet i september nästa år är det alltså sannolikt att hon blir minister.
Att beskriva hur hon sköter, eller missköter, sitt nuvarande politiska uppdrag är därför i högsta grad relevant.
5. Maktkampen. Maktkamp i ett partidistrikt (S) skulle normalt sett inte ge några större rubriker. Men nu händer i Stockholms arbetarkommun som länge dominerats av flera så kallade familjer. Inga som inte tillhört familjerna har behövt göra sig besvär.
Men Mustafagate har lett till den interna oppositionen mot den potentiella ministerkandidaten Veronica Palm och familjerna organiserats. Om de lyckas kommer Palm röstas bort som ordförande i arbetarkommunen nu i helgen.
Den bild som partiledningen vill sprida av ett enat och harmoniskt parti får i så fall ännu en rejäl spricka.