Ingen katastrof att kvinnorna hoppar av
Valtersson, Sahlin, Schyman, Wetterstrand och Olofsson.
Vad har de gemensamt?
De är kvinnor. Och de lämnar toppolitiken.
Att Annie Lööf föreslås bli Centerns nya ordförande är ett trendbrott. Den senaste tiden har tendensen varit den motsatta, färgstarka kvinnor lämnar toppolitiken.
Mona Sahlin lämnade partiledarjobbet (S) för att hon förlorade valet.
Gudrun Schyman slutade som talesman för Feministiskt initiativ eftersom hennes parti gjorde ett kanonval i Simrishamn och hon själv tog plats i kommunstyrelsen.
Maud Olofsson tyckte att tio år som Centerledare och fem som minister och departementschef var nog.
Maria Wetterstrand slutar i riksdagen för att hon inte längre är språkrör. När maken blev miljöminister i den finska regeringen flyttade familjens bas dessutom till andra sidan Östersjön.
Mikaela Valtersson lämnar riksdagen och posterna som Miljöpartiets ekonomisk talesperson och gruppledare eftersom hon inte fick efterträda Wetterstrand.
Vart och ett av dessa fem beslut är enkelt att förstå. Det finns rationella skäl till att just de här fem kvinnorna lämnar toppolitiken.
Men den sammanlagda effekten är beklaglig. Toppolitiken förlorar på kort tid fem duktiga kvinnor.
Beror det på en medveten mobbning och utfrysning av kvinnliga toppolitiker? Sannolikt inte.
Att Mona Sahlin tvingades bort som S-ledare kan visserligen delvis förklaras med hennes kön. Hon bedömdes hårdare än hennes manliga kolleger.
Men i de övriga fallen har genus inte varit avgörande. Och återväxten bland kvinnorna är ännu så länge inte illavarslande.
Landets än så länge största parti, Socialdemokraterna, leds visserligen åter av en man efter fyra år med Sahlin vid rodret.
Att Maria Wetterstrand följdes av en annan kvinna var en självklarhet. Miljöpartiet leds alltid av en kvinna och en man.
Centern står för kvinnorepresentationen i regeringens innersta krets. I förrgår föreslogs Annie Lööf bli centerns nya ordförande.
Mikaela Valtersson kommer att få en kvinnlig efterträdare som gruppledare. Som ekonomisk talesperson är det oklart.
Av tre kvinnliga talespersoner, där Gudrun Schyman var en, i Feministiskt initiativ blev det vid vårens kongress två kvinnor och en man. Ett steg i jämställd anda.
Fem färgstarka kvinnor färre. Trist. Men än så länge ingen katastrof.