Många politiker har svårt att veta när det är dags att kliva av
Jag vet inte vad ni gjorde igår, men låt mig berätta om Éric Ciottis dag. När han på morgonen hotades med uteslutning ur partiet han leder barrikaderade han sig i dess högkvarter där mötet om hans framtid skulle hållas, låste dörren och vägrade acceptera faktum när ett extrainsatt partistyrelsemöte unisont beslutade att kasta ut honom.
Éric vem då, undrar ni och det är en rimlig fråga.
Det franska högerpartiet Republikanerna är en spillra av sitt forna jag. Rörelsen, som länge var ett av två kraftfält i fransk inrikespolitik, har helt ätits upp av Emmanuel Macrons mittenparti de senaste åren. Den franske presidenten erbjöd några högprofilerade republikaner en plats i hans första regering 2017 och sedan dess har knappt någon sett till resterna av partiet som givit Frankrike statschefer som Charles de Gaulle, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy.
När Éric Ciotti tog över som ordförande 2022 var det ett marginellt parti som rört sig allt längre högerut för att hitta en plats mellan Macrons liberala projekt och Marine Le Pens högernationalism.
Det var i början av veckan, när Ciotti sa sig vilja bilda en allians med Le Pens parti Nationell samling inför det kommande nyvalet i Frankrike, som han hamnade i onåd. Trots att få väljare kan se någon skillnad mellan Republikanernas migrationspolitik och den högerextrema är det tydligt att den röda linjen för många partister går vid att samarbeta med Le Pen.
Det här är veckan då fransk traditionell höger imploderar och tvingas bekänna färg. Ett sorts Tidö-ögonblick, med skillnaden att den svenska borgerligheten svalde SD-betet i princip utan protester. Hos Republikanerna hade partiledaren Éric Ciottis förslag på allians med Le Pen bara stöd hos en enda partikamrat.
Men varför är detta då så känsligt, frågar vän av svensk höger?
En nyckel för att förstå skillnaden mellan Sverige och Frankrike här finns i partinamnet. Republikanerna identifierar sig som ett, just det, republikanskt parti. Och inom ramen för de republikanska värderingarna – ni vet frihet, jämlikhet, broderskap – anser man ofta att extremerna inte har någon plats. Partiet berömmer sig med att vara Charles de Gaulles arvtagare. En politisk rörelse som föddes när en fransk general fjärrstyrde befrielsestyrkorna under andra världskriget kan inte göra gemensam sak med extremhögern.
Det är ett välkänt faktum att många politiker har svårt att veta när det är dags att kliva av. Man blir bekväm, omger sig med ja-sägare och slutar se till rörelsens bästa – och till sitt eget. De flesta känner nog ändå att när en enhällig partistyrelse röstar ut en, då är det dags att lämna spelet. Inte Ciotti. Han twittrade frenetiska försvarstal från sin barrikad i partiets lokaler igår. När partisekreteraren Annie Genevard till slut tvingades leta upp sin egen nyckel till partihögkvarterets ytterdörr – man ska alltid vara noga med vem man lämnar sin extranyckel till! – och låste upp den hade Ciotti lämnat byggnaden. Någon timme senare dök han upp i högerradikala tv-kanalen CNews, Frankrikes svar på Fox News, och upprepade sitt budskap: Jag lämnar inte uppdraget.
Mer då? Ja, strax före lunch höll president Emmanuel Macron en presskonferens för att staka ut vägen mot nyvalet, något senare förklarade vänsterledaren och übernarcissisten Jean-Luc Mélenchon att han är redo att bli premiärminister och på kvällen uteslöt ytterhögerpartiet Reconquêtes ledare Éric Zemmour viceordföranden Marion Marechal, systerdotter till Marine Le Pen, för att hon ”förrått” honom.
Kan 12 juni få bli ny helgdag i Frankrike, undrade någon på sociala medier och det var svårt att inte hålla med. Vad som finns kvar av det här landet politiskt när vi vaknar idag återstår att se.