Här är miljön grejen – inte vällagad mat
Hans röst är krispigt fräsch som ett nyduschat sallatsblad och han är bundis med varenda hovmästare på Manhattan. Uniformen är nyborstad och jag får känslan av att han kratsar med klövarna bakom hotellets disk av ren arbetsglädje. Inget skulle göra honom gladare än att få kasta sig över telefonen och fixa en omöjlig bokning.
Det här är killen du vill tala med, om du ska ut och äta i New York.
Tilltänkt är – delvis av plikt, delvis av nöje – det omtalade stället runt hörnet. Där är konceptet asiatisk fusion, uttalas fjushnn. Sammansmältning, skulle kanske svenskar som fortfarande är svensktalande säga. Av asiatisk och annat, alltså.
Men grejen är miljön. En stor kinesisk lykta lyser tankspritt utanför dörren. Dörren i sig väger två ton och ser ut att ha grävts fram någonstans i Tibet. Väl inne råder permanent skumrask, i vilket man skymtar en fyra meter hög Buddha.
Opiumhåla, ska man tänka.
Men det är omöjligt på riktigt, till och med för vår man. Nu kratsar den entusiastiska herrens fossingar av frustration. Han märker inte att det från vårt håll snarare lösgörs små röksignaler av lättnad. Skönt att slippa ännu en restaurang med ”koncept”.
”Polynesisk-hawaiianskt!”, vrålar vår entusiastiske vän som svar. Det visar sig vara hans alternativ, för det finns ett ställe och kul är det och konceptet ...
Att vi rodnar redan av tanken på att sitta där och koncepttroget Aloha servitörerna med blomgirlanger om halsen, märker han inte. Det krävs ett handfast nej. Han tvekar bara en sekund.
”Årstiderna!”, gastar han sedan och går loss i en beskrivning av detta fantastiska ställe som gör om allt – meny, inredning, musik – fyra gånger om året som en hyllning till konceptet ”jordens omloppsbana kring solen”.
Nu noterar han utan extra sufflering våra plågade miner. Då gör jag bort mig totalt.
Jag föreslår ett ställe med anor, italiensk mat och kypare i vita linnerockar. Konceptet ”restaurang”, skulle man kunna säga. Han tittar besviket på mig, som vore jag en tonårsson som ratats av baseballaget och valt att gå med i skolans filatelistklubb i stället.
”Visst. Om man gillar Europa möter New York”, säger han i öppet förakt för ett så fantasilöst koncept.
Vi kunde lika gärna ha valt Kalles kaviar i stället för Beluga. Det finns bord.
Middagen var riktigt, riktigt bra.