Jag gjorde valet och sket helt i ishockeyn
Man kunde välja mellan Leksand och Brynäs. Jag valde Leksand, mest för att Brynäs gul-svart-röda var en så muggig färgkombination.
Vad gällde musik var det antingen Slade eller Sweet. Abba var för tjejer. För mig blev det Sweet. Varför vet jag inte. Jag körde ”Desolation Boulevard” och ”Strung up” tills kassettbanden såg ut som om de klämts i krustång. Sedan köpte jag, fylld av förväntan, ”The Sweet’s biggest hits” och blev djupt kränkt. Hur kunde ett band som gjort ”Fox on the run” och ”Hellraiser” på fullt allvar sjunga rader som ”Poppa rumbo rumbo hey Poppa Joe coconut”?
Men inte bytte jag till Slade. Jag hade ju valt Sweet.
Det här var någonstans mellan Bowies ”Ziggy Stardust” och ”Heroes”. Lynyrd Skynyrd hade släppt ”Second Helping”. Jag kunde ha lyssnat på T. Rex eller New York Dolls. Men det var inte aktuellt. Antingen lyssnade man på Slade, eller så lyssnade man på Sweet. Antingen Leksand, eller Brynäs.
Så kom en ny kille till klassen. Han hade flyttat från Stockholm. Han höll på AIK och lyssnade på Kiss. Man har ju fått sin världsbild omskakad några gånger sedan dess. Dock aldrig fullt så grundligt som då.
AIK? Kiss?
Det är klart att jag visste att det fanns andra alternativ. Det var bara det att alternativen inte var alternativ i egentlig mening.
Inget man faktiskt kunde välja.
Kanske har minnet blivit skarpare med åren, som minnen brukar bli när man i efterhand fyller på betydelse, men jag är rätt säker på att klassen genomgick en rejäl omvälvning. Det fanns välfungerande regler för att stoppa in personer på sin rätta plats i rangordningen.
Men de reglerna havererade i det här fallet. Det fanns ju inget att tillämpa reglerna på. Inga former för att hantera något så bisarrt som en person som höll på AIK och lyssnade på Kiss.
På något sätt löste det sig i alla fall. Några år senare lyssnade jag på The Specials, The Jam och Dexy’s Midnight Runners och sket helt i hockey. Andra lyssnade på AC/DC, Culture Club eller Phil Collins. Det var inget med det.
Detta är en sedelärande berättelse. Det är lätt att glömma att alternativen oftast är fler än två. Särskilt när det gormas om att ”välja sida” och ”ta ställning”, som just nu i kulturdebatten.
Visst, Leksand eller Brynäs. Slade eller Sweet. Men också något annat. Eller ingenting.