Allt är ovisst och nyckfullt
Niclas Hammarström inledde alltid sina mejl med en och samma fras: ”Hej kompis.” Sedan gick det fort: ”Har kontakter som fixar oss in i Aleppo. Hänger du med, gubbe?”
Ännu kortare svar: ”Ja.”
Det som nu hänt Niclas, frilansare och Sveriges bästa krigsfotograf, och en annan god vän, den skrivande frilansaren Magnus Falkehed, får mig förfärad och vankelmodig. Vad svarar jag nästa gång Niclas mejlar: ”Hänger du med, gubbe?”
Det självklara svaret är: Ja. Världen ska - måste - skildras - och i en tid av medial omstöpning med oftast fattiga tidningar utan utrikeskorrespondenter ligger utrikesrapporteringen på frilansarens axlar. Och det ligger något salt i det ordet. Det är författaren Bobo Karlsson som noterat: ”I det svenska språket är ordet ’fri’ inte det högst rankade. Det finns bara i orden ’friherre’ och frilans’. Så leve frilansaren.” Det finns i ordet.
Jag söker metaforen. Fri som fågeln? Fri som frilansaren? Eller fattig som frilansaren? Vi som ger oss ut i världen för egna medel och med kunskap om svenska mediers honorering brukar sardoniskt säga: ”Det är vi som är det svenska presstödet. Med hur mycket subventionerar vi medierna i dag?”
Men fria!
Dock stockar sig ordet i halsen, när jag i detta ögonblick inte vet var mina två polare är. Ja, i någon form av fångenskap. Ja, i potentiell livsfara. Frilansaren som fånge.
Jag slogs nyss av grymheten i den meningen. Jag fick ett mejl:
”Nu håller vi tummarna det hårdaste vi kan för att det denna gång kommer snabba svar med goda resultat. Mina tankar går till Dig, som åter har oro för en kompis. Men framför allt till familjerna. Varmaste hälsningar, Yvonne Lemberg.”
Lemberg! Yvonne är naturligtvis syrran till Arne Lemberg, som var en av mitt livs allra bästa vänner, och när Arne gifte sig 1964 var jag bröllopsvittne och hade, om jag minns rätt, den granna Yvonne till bordet. Sedan dess har vi inte träffats utom möjligen på Arnes begravning. Arne var en vild reporter som 1979 sköts ihjäl av Idi Amins soldater på Victoriasjöns strand i krigets Uganda.
På grund av Niclas och Magnus belägenhet väcks minnena till liv: så många bra grabbar som har gått åt helvete i krig.
David Blundy var en brittisk söndagstidningsstjärna som jag arbetade ihop med i Mellanöstern och El Salvador. I huvudstaden San Salvador skulle David en lördagsmorgon hösten 1989 i journalistisk perfektionism-nit bara göra en extra koll. Hade han i det manus han just skrivit angett färgen rätt på husen vid en plaza, där strider rasat kvällen innan? Han hamnade i en krypskytts sikte. Kollen kostade honom livet.
I Bosnien var åren 1993-96 Kurt Schork min klippa. Kurt, en amerikan, ledde nyhetsbyrån Reuters arbete, visste mest, skrev bäst, var en ypperlig logistiker och hade en satellittelefon. Den fick jag låna. När Kurt vid något tillfälle inte var på plats i Sarajevo, hade han, som det hette på hans redaktion, tagit ledigt för att åka till Tjetjenien eller Sierra Leone. En vårdag år 2000 sköts han ihjäl i Sierre Leones inbördeskrig.
Och där är den svenske frilansaren Martin Adler, som jag under några år jobbade tillsammans med i Afghanistan, Irak och Kurdistan. Martin dödades under en politisk demonstration i Mogadishu, Somalia.
Nu, när vi ännu inte vet om Niclas och Magnus hålls fångna av halvhyggliga eller ohyggliga händer, gör vi som Yvonne skrev: håller tummarna det hårdaste vi kan. Allt är ovisst och nyckfullt; krig av den här typen håller oftast på i tiotals år. En mutering sker nåde i politik, religion och ideologier. Det går från folkresning till gangsterligor. Du parar heliga krigare med banditer och det blir kaos.
Efter en krigsvecka i Aleppo för några månader sedan - för vilken Niclas och jag belönades med titeln Årets Journalister och fick 25.000 spänn vilka vi pytsat in som startkapital för en ny Syrienexpedition - tycker jag mig känna Niclas väl och kan säga:
Han är rutinerad. Han har både resvana och krigserfarenhet. Hans temperament är gott. Han har ett lugn som är beundransvärt. Han tappar inte humöret. Han stroppar sig inte.
Han är rätta virket.
Nu längtar jag bara efter ett kort mejl:
”Hej kompis. Fri. Kom till Beirut och möt mig. En Jack Daniels skulle sitta bra va, gubbe.” ./.