Välkommen hit, Kungen
Käre Kungen, jag hör att Kungen köper hus i det som sedan tolv år tillbaka är min hemby. Grattis och bienvenue.
Välkommen till en by med vanligt hyggligt folk. Det är en annan värld än den flådiga Rivieran. Vi ligger fyra mil inåt landet och vi brukar säga att vi bor i den första alpdalen från Medelhavet räknat - eller den sista om man i stället står i Genève och tittar söderut. Vi vägrar att åka till St Tropez och vi sätter inte foten i Monte Carlo. De är för tacky.
Montauroux är bondvischa. Sålunda är försommarens viktigaste evenemang inte midsommar med sill och fylla utan transhumance: Ortens fåraherdar driver kommunens 1 200 får från beten på 300 meters höjd i dalens botten till saftigare ängar på 1 900 meters höjd. Vandringen tar tre dagar.
Vallhundarna tvingar in fåren i gränden framför kyrkan. Där står prästen med rökelsekar redo att välsigna dem alla. På torget framför det gula lilla rådhuset avbryter boulespelarna tillfälligt sina partier för att betrakta samspelet mellan hundar, herdar och får. (Boulespelare tycker om avbrott, ty sedan ”sporten” fått sponsorer och pengar kommit in i bilden är det mycket tjafs kring kloten. Många tappar humöret och det talas om bouliganer.)
Sommarlovet har börjat och sedan ser vi inte den bräkande massan eller hör dess skällor förrän i september, då fåren välnärda kommer ner igen och halalslaktaren Ali Baba lycklig står med nyslipad kniv.
Vi är 6 000 människor i byn och dess omgivning. Frankrike är i generella termer ett agrarsamhälle. Därför lever 50 procent av befolkningen utanför president Hollandes högskattesamhälle och berörs inte av landets pågående ekonomiska sammanbrott. De odlar grönsaker. De jagar vildsvin och rådjur. De har kul. Jag kan, om Kungen vill, fixa in Kungen i trädgårdsmästaren Pascales jaktlag.
Med allemansrätt plockar folk svamp (även tryffel!) i kommunens skogar. Det växer vildsparris och ängssyra längs vägrenarna.
Vi är en brokig skara. I själva byn är 25 procent invandrade tunisier som jobbar på byggen och som tagit över det sunkiga kaféet på torget och i försynta ordalag diskuterar ”den arabiska våren”.
Det är också en kosmopolitisk skara. Frisören David är engelsman och gift med en japanska, läkaren är amerikan och heter Black och är gift med en danska; tack vare läkarens namn kan vi, när han botar oss, tala om svartkonst. Black magic.
Det finns fyra svenskar i trakten: en pensionerad bankir med golfklubbor och österrikisk hustru, en grinig grisuppfödare från Skåne som gjort sig en förmögenhet som skicklig konstsamlare samt paret Heimerson som fransksentimentalt låtit sig vigas enligt napoleansk kod av ortens borgmästare, Monsieur Bottero. Denne har makten över vägreparationer, begravningsplatsen, bypolisen (som inte sätter p-lappar, bara grymtar), den åldriga oljepressen samt en del byggnadslov.
Borgmästaren visade både vidsynthet och allmänbildning, när han beviljade vår ansökan om att måla om vår provencalskt terrakottafärgade villa till vit: ”… gör som ni vill, bara inte rött med vita knutar …”
Samtidigt är vår by expanderande. Nej, det är inte tyska pensionärer som flyttar hit. Det är fransmän från landets norra delar som inte tål det gräsliga vädret där uppe. De köper en tomt, bygger en smäckvilla med swimmingpool och lägger ut en bild på Facebook som bevis: We have made it! Skolan har fått fördubbla sin kapacitet och ett lyceum, gymnasium, kommer.
Likadant är det med Monacos yngre familjer. De står inte ut med att betala 70 000 i månadshyra för en 50 kvadrats lägenhet i det fjompiga furstendömets skyskrapor. De flyttar hit och pendlar till sina jobb som hantverkare, servitörer eller som shiphands på charterbolag.
En rysk oligark har byggt ett chateau prytt med en kopia av Eiffeltornet. Fast högre.
Så Kungen kan tänka sig att det är lätt att smälta in. Om någon här säger ordet paparazzi tror vi att det är pizzerian som lanserar en ny variant. Fransmän är för övrigt avvanda på kungligheter ända sedan de 1793 giljotinerade sig egen och blev stolta republikaner.
För övrigt bryr vi oss inte så mycket. Det som räknas är vardagens triviala trevligheter. Solen och de goda råvarorna som gör matlagningen så rolig.
Samt att fastighetsmäklarens nya tjej är duktig på manikyr och pedikyr och att familjen Allexander med gård på andra sidan landsvägen än en gång vunnit guldmedalj för levern från sina tvångsmatade ankor.
Det finns ingen bra krog i själva byn. Men någon kilometer bort finns en enstjärnig med läcker mat men dyster stämning; få invånare går dit en andra gång. Och det finns en McDonalds på andra sidan bäcken.
I likhet med många svenska municipalsamhällen är vi en del av den globala världen, när Lincoln Center i New York har premiär på en ny opera. Vi ser Puccini i realtid på vår Folkets hus-liknande biograf. Och varje höst gästar en eminent stråkkvartett från London oss med konsert i kyrkan.
Vi har att tala om. Om inte så kommer muraren och hans son och säger:
”… och vi kan inte jobba de kommande två veckorna …”
”Varför inte?”
”Semester.”
”Och vad ska ni då göra?”
”Fiska, med min svåger och svägerska.”
”Åh fiske. Här omkring? Eller åker ni längre upp i Alperna?”
”Vi flyger till Patagonien. Argentina. Där nappar det bra, sägs det.”
Nu vet Kungen allt om livet i Swinging Montauroux.
Byt inte namn ...
… på inarbetade begrepp. Det vore fånigt att ge det enkla Arlanda namnet Raoul Wallenberg International Airport. Det skulle - i paritet med hur Charles de Gaulle i Paris blivit Airport Charlie - bli Airport Rolle. Men jag är för att Öresundsbron får ett klatschigare namn. Vad sägs om Edvard Persson Memorial Bridge?
Jag läser just nu ...
… resehandböcker, den ena efter den andra, Lonely planet om Ukraina, Ryssland, Georgien och Turkiet. Jag häpnar över deras detaljrikedom, historiska insikter och finurliga tips samt över författarnas entusiasm och rika språk. De är vår tids bästa äventyrslitteratur.
Kartellbildning ...
… är det uppenbarligen när två bussbolag, SL och Swebus, ”konkurrerar” om att forsla passagerare från Stockholms centrum till Arlanda. Hur kan det annars komma sig att biljetten hos båda kostar 79 kronor? Finns det ingen ombudsman som ingriper?