Nu gäspar vi - och får stå med brallorna nere
Fler än jag minns vår uppbragthet den 11 september 1973.
Den i fria, demokratiska val utsedde presidenten Salvador Allende, en kommunist, sopades undan i en militärkupp anförd av generalen Augusto Pinochet. Kuppen lade för 15 år framåt i Chile grunden för en juntas hårdföra högerdiktatur. 3 200 motståndare till juntan mördades, säkert 50 000 utsattes för tortyr. Genom att begå självmord förhindrade Allende att han greps.
Jag behöver inte peka. Ni ser det samstämmiga med den militärkupp som den 3 juni i år sopade bort den i fria, demokratiska val utsedde presidenten Muhammad Mursi i Egypten och satte honom i arrest. Hans partianhängare (bättre upp, Muslimska brödraskapet är, som Socialdemokraterna, en folkrörelse) förföljs, misshandlas och sätts i fängelse.
Likheterna fortsätter. Allende sopades bort därför att hans politik av förstatliganden och kollektiviseringar var djupt impopulär, han drev landet in i en svår ekonomiskt kris. Mursi visade tecken på maktfullkomlighet, en stor sektor av dem som skapat folkresningen såg sig svikna.
Legitimerar en presidents inkompetens folket till utomparlamentariska handlingar? Ja, till protester och demonstrationer. Men inte till att låta krigsmakten genomföra statskupper.
I Algeriet 1991 tyckte makten att folket valde fel (brödraskapet) och slopade valets andra och avgörande omgång. Detta ledde till ett barbariskt inbördeskrig med 200 000 döda. 1967 förhindrade en junta val att hållas i Grekland, och kallade sin kupp en ”revolution för att rädda nationen”. Det tog sju år att bli av med diktaturen.
Lärdom: Stöd aldrig en kupp, tafsa inte på demokratins regler. Visa tålamod. Allende hade mandat till 1976. Säkert som amen i kyrkan hade han då röstats bort. Mursis tid vid makten var tidsbestämd. Egyptierna skulle i sinom tid få chansen att vid valurnorna ge sin dom.
Fler än jag minns även natten mellan den 3 och 4 juni 1989. Vi var mera än upprörda. Vi grät. Kinas kommunistiska ledarskap med 300 000 soldater mobiliserade hade med stridsvagnar i Peking brutit upp den månadslånga, gladlynta, ungdomliga demokratidemonstrationen på Himmelska fridens torg. Bortåt 1 000 döda enligt Amnesty international.
Ni ser likheten med den egyptiska juntans sätt att vid moskén få slut på Brödraskapets protester, fler än 1 000 döda på tre-fyra dygn.
Ni ser också skillnaden. Vid händelserna i Chile och Peking var vi upprörda, rasande, engagerade. Katastrofen i Egypten besvarar vi med en gäspning.
Varför så ljummen reaktion? Jag ser två skäl:
En, för det första, undermedveten islamofobi. 60-70 år efter andra världskriget och avkoloniseringen finns i Mellanöstern fortfarande bara en enda demokrati, det framgångsrika, industrialiserade lilla Israel.
Viktigpettrar säger: Demokrati och islam är inkompatibla. Så är det inte. Indonesien är både muslimskt och demokratiskt. Turkiet likaså. al-Fatahs styre i Ramallah har sin grund i korrekt genomförda val.
Det finns en omogenhet i Mellanöstern - men inte på grund av religion utan på politisk ovana. På Tahrirtorget i Kairo ropade för två år sedan en miljon människor efter demokrati och frihet. Demokrati var i deras ögon lika med ökad köpkraft, frihet stod för subventionerade bullar. Och få noterade, att av stadens invånare var 19 miljoner inte på torget.
Övergång från paternalistiska styren eller diktatur till demokrati har i andra miljöer visat sig vara ganska enkelt. Se på Estland, Polen, Tjeckien, Georgien. Det är bara att hålla sig till spelreglerna.
Det finns, för det andra, i den västvärld som så beredvilligt och oskeptiskt applåderade den arabiska våren, nu en annan besvikelse: Den besvikelsen har inget med moral, ideologi eller politik att göra.
Det är en teknologibaserad besvikelse. Västerlänningarna var bedårade av sin teknik. Tio år tidigare hade de gjort samma fel. De trodde då att med it hade ekonomi ersatts av ”ny ekonomi”. I denna hade plus och minus inga faktorer. Ni vet hur det gick.
Under den arabiska våren var teknologin ny. Människoskarorna kallades samman, inte med budkavle, djungeltrumma eller flygblad och affischer.
Nu var det Twitter och Facebook. Något helt annat och finare.
Vi förväxlade mål och medel. Därför står vi nu med brallorna nere.
Den arabiska våren är ett fiasko. Bara i Tunisien syns demokratins låga. Men den flämtar.
Jemen blir som Afghanistan var under talibanerna, en frizon för al-Qaida - Libyen är på väg att tas över av gangsterligor. Och det hårdast drabbade, Syrien, blir ett nytt Somalia med klanstrider och anarki, blodshämnd och gasmoln.
Och Egypten - vare sig styrt av militärjunta eller brödraskap - är en omöjlig ekvation: Med 80 miljoner människor på en smal grön rand längs Nilen är det ett av jordens få verkligt överbefolkade områden. Det har praktiskt taget ingenting att exportera, förlorar alla krig det ger sig in i och har både för många analfabeter och arbetslösa akademiker.
Till detta land, i denna situation, ger Sverige genom Sida 57 miljoner kronor i bistånd, främst till arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.
Snällt. Men det är som att ge brännvin till en alkoholist.
Hela sommaren…
… har jag på Dagens Nyheters webb undrat varför dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad frågan ställs: ”Varför leds Internationella valutafonden, IMF, alltid av en europé trots att USA har största inflytandet?” Intressant ämne. Men skulle nyhetschefen inte kunnat sätta en sommarvikarie på att efter några veckor besvara frågan.
Fan tro’t…
… säger jag, när jag i en kockblogg läser, att flygbolaget Sverigeresor ska skräddarsy matresor till utvalda White Guide-restauranger. Det händer just, när matförfattaren Mats-Eric Nilsson avslöjat fusket i de hajpade svenska restaurangköken. Dålig tajming.
Jag läser just nu…
… ett antal gangsterromaner, ”Glitz”, ”Up in Hollie’s place” och ”Pronto”. Hårda och humoristiska, dialog med känsla för minoriteters sätt att tala (och därför oöversättbara till svenska). Jag läser dem i väntan på att författaren – en Raymond Chandler med slapstick, en John le Carré med omoral – ska komma med ett nytt mästerverk. Men nej. Elmore Leonard dog i tisdags, 87 år gammal. Jag gråter en skvätt.