Livstid är kortaste vägen till frihet
Politikerna har ett betydande inflytande över besluten om vilka som är för sjuka för att dömas till fängelse.
Mer exakt än så är inte den rättspsykiatriska vetenskapen.
Att en dom rörande ett dubbelmord avhandlas på blott 19 sidor tillhör inte vanligheterna. Men så handlar inte heller de rättsliga frågorna i fallet med mannen som mördade sin hustru och sin dotter genom att kasta ner dem för ett stup om att fastställa skuldfrågan.
Att det inte fanns utrymme för rimligt tvivel om vem gärningspersonen är kan en normalbegåvad tioåring se.
Precis som när Oslo tingrett dömde Anders Behring Breivik kretsar Lunds tingsrätts dom i allt väsentligt runt någonting annat, nämligen om mannen ska dömas till fängelse eller överlämnas till rättspsykiatrisk vård.
En annan likhet med processen mot Breivik är att experterna inte är överens. Under sex veckor studerade två psykiatriker, en psykolog och en socionom 30-åringen.
Slutsatsen blev att han lider av en allvarlig psykisk störning och således inte ska dömas till fängelse.
Men professor Marianne Kristiansson på Socialstyrelsens rättsliga råd var av en annan uppfattning: en störning finns, men inte så allvarlig att personen inte kan dömas till fängelse.
Tingsrätten gick på den senare linjen. Därvidlag lutar sig domstolen mot Högsta domstolen, som i ett prejudikat har slagit fast att Socialstyrelsens utlåtanden ska anses vara det mest tillförlitliga då en situation som denna uppstår.
Det finns, konstaterar lagman Göran Lundahl och nämndemännen, inget skäl att tro att professorns bedömning är mindre sannolik än den första som gjordes. Det är ingen orimlig slutsats.
Då tingsrätten väl har kommit fram till att det inte råder fängelseförbud finns inte mycket kvar att resonera om. Livstid är numera normalstraffet för mord. Att döda en närstående räknas som försvårande. Att döda fler än en person räknas som försvårande.
Yrkesmilitären har kvalificerat sig för lagens strängaste straff två gånger om.
Domen är även logisk sett till det dystra sätt som rättskipningen har utvecklats de senaste 40 åren. I mitten på 1970-talet dömdes tre av fyra mördare till vård, i dag är det två av tio.
Denna förändring beror på att riksdagen i flera omgångar ändrat lagen och successivt minskat utrymmet för vad allvarlig psykisk sjukdom innebär i juridisk bemärkelse.
Fler och fler mycket sjuka personer döms med andra ord till fängelse. Även livstidsdömda kommer en vacker dag ut, ofta utan att ha fått behandling för sina djupa störningar, troligen än farligare än då de låstes in.
Så har politikers röstfiske bidragit till att göra Sverige till ett mindre tryggt land.
Rättspsykiatrin har en uppenbar fördel. Människor som befaras begå nya brott släpps inte ut. Hagamannen, som snart har avtjänat sitt straff och kommer att friges trots att han ännu bedöms vara farlig, hade hållits fortsatt inlåst om han i stället dömts till vård.
Det finns en utbredd föreställning om att mördare som döms till vård snart är ute igen. Myten bygger på att han, det rör sig oftast om en man, lyckas lura i någon naiv läkare att han är frisk, varefter utskrivning snart sker.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. En inventering som Socialstyrelsen gjorde år 2005 visade att tre personer hållits inspärrade av rättspsykiatrin i minst 40 år. Ytterligare sex i minst 30.
De hade sannolikt varit fria för länge sedan även om de hade dömts till fängelse.