Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

Tom Sharpe såg det absurda i allt och alla

Tom Sharpe dog på svenska flaggans dag.

Jaja, nationaldagen då.

Tillhör du en viss generation ringer det antagligen en klocka. Det brukade vara så med vissa böcker. ”Egalias döttrar”, ”Skit i traditionerna” och ”Jonathan Living­ston Seagull”, till exempel. ”Alla” talade om dem ett tag. Det var när det inte ständigt stod en annan bok, film, resa, serie, app, Twitter, Insta­gram och idiotknackade på dörren tills vi öppnade.

En del av böckerna kallades ”kult”. De flesta av dem fick aldrig en lika läst efterföljare. Känner du igen titlarna ”Ja, vi slutter”, ”De oanständiga” och ”Illusioner”? Nej, jag tänkte väl det.

Tom Sharpes kultbok var ”Wilt”. Den kom 1976 då Sharpe var 48 år gammal. Han började skriva sent. ”Wilt” är historien om högskolelektorn Wilt som försöker öppna litteraturens magiska värld för ett gäng tvångskommenderade bygglärlingar. Det går åt helvete. Det gör resten av hans liv också, när Wilt misstänks för att ha mördat sin hustru.

Ingen skriver som Tom Sharpe. Eller snarare, ingen skriver som Tom Sharpe och kommer undan med det. Utom Tom Sharpe. Han drog sig aldrig för en överdrift. Blir någon påkörd blir denne någon påkörd av en skörde­tröska, som för till­fället är i händerna på den lokala lantlordens halvtama apor, som råkat komma åt LSD på en musikfestival och strax efter olyckan styr tröskan rakt in i den lokala korvfabriken, varpå kvarlevorna av offret för olyckan mystiskt försvinner, men smaken på korven märkbart förbättras.

Det går inte att skriva sådant utan att det blir krystat. Jag har försökt. En vänlig lektör av det manuset hörde aldrig av sig igen.

Men Tom Sharpe kunde. Han var som P G Wodehouse på metamfetamin. Men få läste mer än ”Wilt”. Tom Sharpe drev med ”apartheidpolitiken och det konservativa England” skrev en morgontidning i en notis i helgen. Jovisst. Och med det progressiva England, med vegetarianer och pacifister, poliser och demonstranter, socialarbetare, byråkrater, politiska ordningsmän och nyrika ister­bukar.

Han såg det absurda i allt. Han hade uppenbara problem med auktoriteter.

Jag slår upp hans sida på svenska Wikipedia. Där står att han var ”känd för sina satiriska skälmromaner”. Jag ger upp. Läs honom. ”Blott on the land­­scape”, som kom före ”Wilt”, är bäst.

Följ ämnen i artikeln