Historiens glömska kan inte såra mig
Bender i Transnistrien. I världens tristaste land sitter jag på världens långsammaste lunchställe. På Pestopah Teremck har jag nio
sushirullar och en pivo, en bärs, framför mig. Jag mår som en prins.
Så klart. Jag gör det vi européer gör om sommaren - tar bilen och ger oss ut på semester i Europa. Vi åker och tittar på varandra och finner att våra fördomar om ”de andra” i stort sett stämmer. Jag tror det var George Orwell som sa: ”Alla klichéer är sanna.”
Vanligtvis åKer vi riktning nord-syd, E4, Reeperbahn, Autobahn och Alperna till franska Rivieran, Toscana och Dubrovnik.
Men jag bilar på tvärs, riktning väst-öst för att försöka hamna i Kaukasus mellan Svarta havet och Kaspiska havet.
Noteringar längs vägen: Människor bryr sig. I trakten av Cremona (Italien) körde jag vilse på småvägar. Jag försökte fråga mig fram. En medelålders man sa: ”Följ mig!” Vi körde ut över vidderna. Efter några mil pekade han på en vägvisare som satte mig på rätt kurs. I backspegeln såg jag sedan hur han vände. Han hade kört milen av pur hygglighet.
Vadå eurokris? Slovenien har gått i sin mallighetsfälla. Det ville låtsas att det inte var en del av det eländiga Balkan. ”Vi är ett flitigt alprike.” I helsicke heller. Inget nyttigt har gjorts och landet är bankrutt som ett Grekland. Dock på mitt lunchställe är matsedeln tjockare än en Camilla Läckberg-deckare - och mera spännande.
Transsylvanien (i norra Rumänien) är Europas vackraste landskap. (Norge får förlåta). Forsande floder i trånga dalar, granna berg, ljusgröna skogar, storkbon med ungar på telefonstolparna.
Emil i Lönneberga-idylliskt - men Dracula bor runt knuten. Trafiken är mera häst och vagn än Scania-Vabis. Min co-driver, den goda hustrun, utbrast förtjust: ”Men titta! Gubben där ute som slår gräs med lie har en mobiltelefon till örat.”
När en region bryter sig ut ur tredje världens eller ett kommuniststyres fattigdom, är det detaljhandeln mera än industrin som känner vart vinden blåser. I en vidrig gammal kombinathåla, den i smog indränkta Targo Mures, finns både H&M och de största franska livsmedelskedjorna på plats vid torget.
Land efter land i Central- och Östeuropa följer Schweiz och Österrikes exempel: Vi bilister måste köpa en entrébiljett, en så kallad vinjett, för att få bruka landets vägar. Schweiz tar 40 Euro och vinjetten gäller ett år. I Slovenien kostar en vecka 10 Euro. Bråka inte, försök inte smita. Systemet är schyst: Den som använder en tjänst är den som betalar. Vi accepterar det i mobiltelefonin.
I Moldavien, som var den minsta stuvbiten i det sovjetiska imperiet, finns de orestaurerade hjärnorna kvar. Allt går långsamt. Men i huvudstaden träffar jag Vladimir som säger: ”Jag är av rumänskt blod och har rätt till dubbelt medborgarskap. Jag flyttade till Irland i två år och jobbade på pub. Där lärde jag mig att le.”
(Detta var det näst roligaste jag hittills hört på resan. Det allra roligaste var i Odessa, en klassisk hamnstad vid Svarta havet. Jag köpte biljetter till operan. På biljetten stod i kyrilliska bokstäver kompositörens namn och operastyckets. Jag dechiffrerade kompositören, Rossini. Men vilken opera? Min kompis Anton hjälpte mig: ”Konstigt. Svåra ord. Jag tror att operan heter ’Sevilla, haircut’.” Jag tror att ”Barberaren i Sevilla” förlåter).
Moldavien med 3,5 miljoner invånare och svart, bördig jord är Europas fattigaste land. Det är stort som Småland.
Men inget land är så litet att det inte kan bli ännu mindre. Se hur Serbien förlorade Kosovo och hur skottarna är på väg att bryta sig ur Storbritannien.
Moldavien blev mindre när den ryska minoriteten 1991, vid Sovjetväldets kollaps, ville leva vidare med kommunismen. En halv miljon människor snodde en niondel av landet, utropade Transnistrien och putsade upp Leninbysten utanför sin Högsta sovjet. Utbrytarstaten hålls ekonomiskt under armarna av Putins Ryssland. Det har erkänts av Abchazien, Sydossetien och Nagarno-Karabach som i sin tur inte är erkända av omvärlden.
Gränspassagerna är som att förr i tiden forcera järnridån.
Transnistrien ritade sig en ny flagga, röd och grön med hammaren och skäran i övre vänstra hörnet. I Bender betraktade jag den och undrade för mig själv: Vilken fräck gynnare bland världens nationer blir först om att på liknande vis ha ett hakkors i sin flagga? Grekland? Zimbabwe?
”Bender!” säger ni. Just det. Samma Bender som Karl XII tillbringade flera år i efter nederlaget i Poltava. Stan finns. På riktigt. Det var där kung Karl 1713 ställde till ”Kalabaliken i Bender”.
Turkarna, som styrde, hade fått nog av sina gäster. De försökte med vapentvång förmå kungen att resa. Kungen höll med 45 karoliner stånd mot 600 turkar. Men kungen snavade på sina egna sporrar, föll och togs tillfånga. Han släpptes dock och red sedan hem till Sverige. Jag letar nu efter åtminstone en minnessten över händelsen. Jag finner ingen.
Jag blir inte sårad av den historiens glömska. Ty det är med tiden som med årstiden: Sommaren läker alla sår.
Jag läser just nu …
… något som jag hoppas ska vara till hjälp under min färd i österled, ”Tusen och ett ord. Rysk-svenskt, svensk-ryskt minilexikon” av Erik Fält.
Hjälp?
I helsicke heller.
Den förklarar inte ens det ryska alfabetet med dess kyrilliska bokstäver. Den saknar fonetisk skrift. Boken är oduglig.
Carl Bildts råttkavaj
… var enligt ett pressmeddelande ett önskeobjekt i Röda Korsets klädinsamling. Ja, högkvarteret behöver varje slant det kan lägga händerna på - så skänk ordentligt när ni ser RK-bössorna.
Organisationen hade hög profil i Almedalen. Hur mycket kostade det? Jag fick från kommunikationsavdelningen svaret: ”Vi exponerar inte den budget vi avsatt för detta.”
Hemlighetsmakeriet var lika stort kring hur många av sina tjänstemän man lät åka dit. ”Delegationens storlek säger vi inte.” Konstiga svar.
Jag gör en komplettering
… i min rapportering om de väldiga kostnaderna för Sveriges Radios personalfest på en chartrad Finlandsbåt.
Daniel Kjellander, P4 Blekinge, rapporterar:
”All sprit, vin, öl och så vidare köper vi alltid för egna pengar. Det bjuds aldrig på något sådant, inte heller på välkomstdrink.
För övrigt är det snuskigt dyrt ombord. Jag har för mig att de tog 79 spänn för enkel öl. Vinpaketen ska vi inte ens tala om, rena rånet.”
Kul kalas!
Men jag hade alltså fel när jag trodde att spriten bekostades med licensmedel.