Vi offrade rocklivet för att ha ansvar och hyfs
Det skrivs en hel del biografier nu och jag kan inte påstå att jag ens längtar efter att hinna med alla. En undergenre som jag aldrig verkar hinna med är rockbiografin. Det är inte av snobbism eller ens ointresse. Det blir bara inte av.
Patti Smith. Ozzy Osbourne. Pete Townshend. Richard Hell. Alex James. Jag har vänner som kommer med sina tummade exemplar under armen och uppmaningar om att läsa, för det här är faktiskt bra. Jag nickar, tror dem, tar emot boken, lägger den på skrivbordet och sedan ...
Ingenting. Inte ens dåligt samvete.
Jag börjar tro att det inte är en slump, detta. Att det sitter en liten gubbe med ansvar för mitt undermedvetna och varje gång en rockbiografi dyker upp piper det i hans jourlarm. Han jobbar så det blir svettrosor på blåstället, tills boken förpassats till hjärnans glömskecentrum.
Det jag inte begriper är varför.
Här är en gissning. Jag inbillar mig att rockbiografierna på ett ungefär följer denna mall: Vild ungdomsperiod, droger, sex, leva för dagen, skit i allt, åt helvete med ansvar. MEN. För MEN kommer alltid. Kanske dör en bandkompis.
Kanske rasar låtarna i listorna. Kanske vaknar rockstjärnan upp, iklädd endast ketchup och ett par kanintofflor, i en stulen bil som hänger på randen till ett stup.
Hur som helst blir det peripeti, det vill säga vändpunkt. Och nu bor stjärnan i en liten bondgård med stockrosor, där det odlas honung och lagras ost. Eller i ett blygsamt penthouse på Manhattan och lever för att leda barnbarnen till skolan under små finurliga samtal, fulla av livsvisdom. Heroin och ormgropar hör till gårdagen. Inte för att stjärnan ångrar något - var tid har sitt liv.
Men nu har mogenheten, insikten och lugnet inträtt.
Det maskinisten i mitt undermedvetna reagerar på är detta, tror jag: Vi som aldrig riktigt vågade tvinga ansvar och hyfs att böja sig framåt och dra ned byxorna, då? Vi som skrapade ihop blanka betyg och tänkte på vår vidareutbildning? Vi som inte litade på att allt slutar i idyll, även om man sänker tjugo år i en sjögrav av kaos och knarkdimma?
Hur uselt fegtrista vi måste vara i regin av våra liv.
Alternativet är att de där biografierna bara handlar om de få som hade tur att ha en jävla tur.
Men sådant blir man ju också förbannad på.