Finns inte på kartan att ett parti skulle lämna från sig makt

Lena Mellin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-02-21

Det växer mossa på metoden att ­utse domstolarnas nämndemän.

De väljs av fullmäktige och är ­nästan alltid partimedlemmar.

Optimalt? Verkligen inte.

I statsvetenskapen är Montesquieus maktdelningsprincip omhuldad. Den går ut på att det ska finnas klara skiljelinjer mellan den verkställande (regeringen), lagstiftande (riksdagen) och dömande makten (rättsväsendet).

Den amerikanska författningen ­förhåller sig trogen till den grundläggande principen. Den svenska trofastheten är inte riktigt lika stor.

Efter varje val utses nämnde­männen vid landets domstolar av politiska församlingar för en period på fyra år. Kommunfullmäktige utser nämndemännen i tingsrätten. Landstingsfullmäktige väljer nämndemännen i hov-, förvaltnings- och kammarrätt.

Partierna lyfter tyvärr inte blicken särskilt högt när de letar efter personer till det för rättsystemet så viktiga uppdraget. Praktiskt taget samtliga nämndemän är medlemmar i partierna.

Det har klara nackdelar.

För det första har partiernas medlemssiffror sjunkit dramatiskt under senare decennier. Urvalet är alltså inte lika stort som det var. Medlemsstrukturen avspeglar inte heller ­befolkningen. Framför allt är partimedlemmarna äldre än genom­snittet.

För det andra topprioriterar inte partierna nämndemannauppdraget. De riktigt goda krafterna placeras på valbar plats eller på för partiet viktigare poster. Nämndemannauppdraget ges inte sällan som tröst för att det inte blev något annat.

För det tredje kan systemet få ­effekter som i Södertälje. Där finns två nämndemän i tingsrätten från höger­extrema Nationaldemokraterna eftersom partiet har två mandat i kommunfullmäktige. En av dem skriver dessutom för den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen.

Så var det inte tänkt.

Fördelen med att ha nämndemän och inte bara proffsjurister i de två första instanserna är uppenbara. Nämndemännen, som i tingsrätten är tre mot den enda yrkesdomaren, ska vara garanten för att rättskipningen ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

Nackdelen är att systemet med att vaska fram nämndemännen är ­föråldrat. Redan för sex år sedan ­underströk riksdagen att det var viktigt att bredda rekryteringen. Men i praktiken hände ingenting.

Det är inte konstigt. Att ett politiskt parti självmant skulle lämna från sig makt finns liksom inte på kartan.

Systemet har också en mycket gammaldags syn på hur man utför ett uppdrag på bästa sätt. I tings- och hovrätterna får nämndemännen inte betalt för förberedelser. Vad är det för trams? Alla gör ett bättre jobb om de är förberedda.

Det finns något tilltalande med nämndemannasystemet. Icke­jurister får vara med och bestämma.

Men det måste moderniseras. Att lekmannadomarna röstas in av politiska partier tillhör det som borde bort. Det hade baron ­Montesquieu också tyckt.