Vi monterar men det blir alltid något över
Pollenrapporten, arbetslöshetsförsäkringen och tandvården. Vad har de gemensamt? Tänk snabbt.
Det är ingen skam om ni misslyckas. Jag insåg likheten först häromdagen: de hör alla till det ofullständiga. De är restposter, luckor, skruvar som blivit över när det stora, platta samhällspaketet monterats till helhet.
Vi lever i ett fasansfullt ordnat samhälle, där legobit fäster i legobit och Försäkringskassan, eller Skatteverket, eller vilka det nu är, sitter på instruktionsboken. Må så vara att delar av bygget förfallit en aning, att det klottrats på ett par fasader och urinerats i några av dess gångtunnlar. Det står ändå kvar och det mesta sitter fast.
Undantaget det som aldrig sattes dit.
Det har rapporterats ett par gånger nu om att det inte finns någon statlig finansiering av en nationell pollenrapport. Senast hördes en uppgiven norrbottning förklara att just hans mätstation hade fixat privata pengar fram till augusti. Efter det infann sig den stora ovissheten. Socialministern hänvisade till en kommande utredning.
Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen fanns förstås en tanke bakom att lämna den utanför det ordnat obligatoriska. Facket beställde det så. Men med en stat som till och med ”försäkrar” folk mot föräldraskap, är det en ologisk lucka. För att inte tala om tandvården. Man kan skrämma varje svensk med en lätt antydan om att sjukvård ska bero på plånboken. Men ingen beskriver den dyra tandvården som ett försteg till fascism.
Vid sidan av mitt skrivbord står en hisklig platta plastklädd plåt. Vi skaffade nämligen ny tvättmaskin och torktumlare i höstas och av detta blev en tvättpelare. Men en ofullständig sådan, ty den fullständiga tvättpelaren förenas med en förvånansvärt kostsam och hisklig platta av plastklädd plåt. Den fanns ej i lager.
När den väl dök upp, stod maskinerna redan på varandra. De tycktes fungera utmärkt. De gör de fortfarande. Den plastklädda plattan, med mystiska anslutningsanordningar och bruksanvisningar på holländska, grekiska och ett halvdussin andra språk, vilar mot mitt skrivbord.
Jag tvivlar alltmer på att den där plattan någonsin kommer att komma på plats. En genant lucka i tvättpelarbygget? Kanske det. Men det finns också något befriande i ofullständigheten.