Att ge sin röst till SD kan vara ett sträckt finger åt överheten
Om det ändå vore så väl att bara idioter röstade på och sympatiserade med Sverigedemokraterna. En så liten minoritet skulle aldrig kunna bli ett hot mot den svenska demokratin.
Men med opinionssiffror på väg att stabilisera partiet som Sveriges tredje största så har man nått långt utanför sin ursprungliga kärna av lågutbildade, arbetslösa arga unga män, den skinnskallesekt som Jimmie Åkesson gick in i. På skinnskalletiden var främlingshatet partiets enda fråga, i dag är det visserligen partiets mest centrala fråga, den som skiljer SD från alla andra partier. Men runt sin hjärtefråga har Åkesson och hans ledningsgrupp vävt ett maskeringsnät av skymmande löften om mer lag och ordning, bevarade svenska traditioner, högre pensioner, mer Jesus på skolavslutningarna, förbud mot djursex och vadhelst man kunnat hitta på för att komma ifrån bilden av ett enfrågeparti. I vad mån någon utlovad reform, exempelvis höjda pensioner eller utträde ur EU, skulle komma att kosta pengar så kan allt och mer därtill tjänas in på stoppad invandring.
Sverigedemokraterna har råd med vadsomhelst, eftersom deras ymnighetshorn, den stoppade invandringen, sägs rymma ”131 miljarder” eller någon högre eller lägre liknande fantasisiffra.
Det ser onekligen ut som om denna strategi har varit framgångsrik. Eftersom det nu är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som tävlar om att vara Sveriges tredje största parti så har forskningsgruppen FSI gjort vissa jämförelser som stämmer till eftertanke. I åldersgruppen födda på 70-talet får MP ett förkrossande övertag och vinner över SD med betryggande 11–3. Men bland de yngre, födda på 80- och 90-talen, vinner SD med 14–2. Om Sveriges genom tiderna mest arbetslösa ungdom får bestämma så blir landet sverigedemokratiskt.
Men den sverigedemokratiska frammarschen i opinionen sammanfaller med minskad, inte ökad, främlingsfientlighet. Partiets hjärtefråga är alltså inte skälet bakom de opinionsmässiga framgångarna. Det är ett problem för SD i samma utsträckning som det är en tröst för oss andra.
SD:s avgörande skäl för att över huvud taget finnas till är ju främlingsfientligheten, koncentrerad kring islamofobiska fantasier. Muslimerna är på väg att ta över, det finns en hemlig konspiration för att skapa ett ”Eurabia” där muslimerna fött så mycket barn att de blivit i majoritet och kunnat införa sharialagar med allsköns förskräckliga konsekvenser; snart måste alla kvinnor i Sverige gå klädda i heltäckande burka, det blir obligatoriskt att be fem gånger om dagen i någon av de tusentals nybyggda moskéerna, fläsk och räkor blir förbjuden mat. Dessa skräckvisioner backar partiets ideologer, både bland nättrollen och i mer centrala befattningar, upp med teologiska uttolkningar av koranens innehåll, den ena mer befängd än den andra.
Sådant är svårt att bemöta. Hur diskutera föreställningen att tre procent av befolkningen kan bli ”majoritet” inom några decennier? Hur diskutera teologi med folk som inte kan skilja mellan kristendom och islam?
Å ena sidan är alltså denna sörja av konspirationsteorier och råbarkad främlingsfientlighet partiets ideologiska kärna. Allt annat – utom kravet på förbud mot djursex – har man shoppat upp i andra partiers program.
Å andra sidan är det alltså inte denna främlingsfientlighet som gjort partiet attraktivt för allt större väljargrupper.
SD:s attraktion måste alltså ligga någon annanstans. Och det kan inte gärna vara det unika kravet på förbud mot djursex. Däremot partiets status av att vara särskilt förargligt. Man kan stödja SD som en markering mot det politiska etablissemang som SD kallar sjuklövern, där de två största partierna blivit förväxlingsbara: Moderaterna som kallar sig arbetarparti och Socialdemokraterna som talar affärsidéer i stället för ideologi. Att markera för SD i en opinionsundersökning, eller i värsta fall till och med rösta på dem, är att räcka långfingret åt överheten. Och för det behöver man sannerligen inte vara rasist. Ökande fattigdom och arbetslöshet betyder ökat missnöje och fler röster på SD. Och främlingsfientligheten hos SD fyller då bara funktionen att bibehålla deras status som extra förargliga.
Moderaterna tänker inte göra något åt saken, ty de vill gå till val på skattesänkningar och ökad privatisering och därmed försämrad vård och omsorg. Vilket försätter Socialdemokraterna i ett intressant tjyvläge. Det krävs nämligen både politiskt mod och ideologi (socialdemokratisk) att gå till val på bibehållen välfärd, det vill säga skattehöjningar, och kamp mot privatiseringen. Och liksom Moderaterna kan SD lova skattesänkningar. De har ju sina ”131 miljarder” att tjäna in på invandringen. Det krävs som sagt mod att stå upp för socialdemokratin.
För övrigt anser jag att...
... det naturligtvis måste ses som ett allvarligt ingrepp i vårt nationella oberoende att Walt Disney censurerat den helsvenska traditionen med Kalle Anka på julafton.
... artisten Darin högst påfallande ser ut som Jimmie Åkessons yngre och snyggare bror. Är det då Darin som ser svensk ut eller Åkesson som ser kurdisk ut? Några ideologiska likheter torde inte finnas.